Sussi Lorinder två veckor före TEC

 

Hon har de-optimerat träningen och sprungit då hon varit som tröttast, surast och hungrigast. Inför Täby Extreme Challenge 2016 känner hon sig starkare än någonsin förut. Möt triathleten och ultralöparen Sussi Lorinder som satt som mål att vinna. 

Du satsar för att vinna TEC 100 miles, hur tränar du för det?
TEC Spring0017“Jag springer. Kort, långt, snabbt, långsamt, på asfalt, i skogen, på stranden – överallt och hela tiden. Det går alltid att klämma in ett litet löppass. Leker kull med mina barn som intervall-träning och tävlingsspringer med lilla sonen hem från dagis (400 meter).

Jag tränar mycket på att springa på trötta ben dagen efter ett hårt pass, med låga energidepåer utan att ha ätit, mitt i natten då man vanligtvis ligger och sover och när allt bara känns jobbigt, att bara fortsätta springa fast kanske lite långsammare även när jag är supertrött.

Förut har jag optimerat träningen genom att ladda upp inför varje enskilt pass. Nu har jag istället de-optimerat träningen och sprungit många pass då jag är som tröttast, surast och hungrigast. Det är ju det jag behöver träna på, det är så det kommer vara fyra-fem varv in på TEC.

De-optimeringen hittade jag på för ett tag sedan när jag insåg hur trött jag kommer bli på TEC. Jag vet att jag aldrig får i mig tillräckligt med energi, har väldigt känslig mage och blir lätt lite uppgiven och ledsen när det blir mörkt. Då måste jag ju träna på just de sakerna. Jag försöker tänka på mitt mål, att vinna TEC, när det känns som allra värst. Om man är tillräckligt förälskad i sitt mål är det lättare att göra sådant som är tokjobbigt, som att stiga upp mitt i natten för en ultraintervall. Eller fortsätta springa fast man har magknip eller fruktansvärd håll.

Sen har vi alla de andra förberedelserna som inte är löpning – jag tränar styrka med en PT en gång i veckan och håller mig skadefri genom massa massa små övningar, tåhävningar, utfallssteg och benböj hör till det jag gör när jag steker pannkakor till barnen eller står i kö i affären.

Jag tränar i den utrustning och med den energi jag ska ha på TEC, blåbärssoppa, salttabletter och hembakta energikakor och jag går till min naprapat förebyggande för att bli justerad även när jag inte har direkt ont någonstans utan bara tränat väldigt mycket.”

Har du sprungit TEC förut?
“Jag sprang TEC 2015 vilket var första gången. Jag gick i mål flera timmar under den tid jag satt upp som mål och kom trea i damklassen, jag var otroligt lycklig hela det loppet och verkligen njöt av att ha den bästa dagen.”

Sussi Lorinder, Iron Man Hawai
Sussi Lorinder, Iron Man Hawai
Du tävlar i triathlon också?
“Ja, jag kom i kontakt med triathlon på en resa med Svenska Triathlonförbundet till Fuerteventura januari 2013. Jag var där för att skriva ett reportage om triathlon för nybörjare. Föll pladask för sporten och bestämde mig för att göra en Ironman, jag bara måste veta om det gick.

Väl hemma berättade jag det för min redaktör som sa ”ja, jag vet, jag har köpt en startplats till dig i Kalmar om sju månader.” Den tävlingen gick bra, jag njöt och gjorde ett jättebra lopp. Bestämde mig för att köra igen ett år senare och då kvala till Ironman-VM på Hawaii. Och jag klarade det.

Hawaii var en fantastisk upplevelse och när jag tänker tillbaka på det blir jag stolt och lycklig. Jag kom bland de sista i min åldersgrupp men det gör inget. Jag var där och jag hade så himla kul!

Jag började med triathlon men insåg snart att det är i löpningen jag är stark och ju längre desto bättre. Det kommer bli fler ultralopp, både i Sverige och utomlands. Det finns ju en uppsjö med roliga lopp att köra.”

Vad krävs för att vinna TEC tror du?
“Fysiskt tror jag på att springa lagom mycket. Vad som är lagom är olika för alla och jag tror jag har hittat en bra balans. Har legat på mellan 8 och 10 mil per vecka hela vintern och aldrig känt mig för sliten, inte ens efter långa eller dubbla pass. Det gäller att hela tiden lyssna på kroppen och anpassa träningsupplägget efter det.

Mentalt är svårare – jag har utmanat mig själv många gånger – satt upp mål jag knappt vågat tro är möjliga själv ens och sen nått dem. Det har gett mig en orubblig tro på att allt är möjligt. När jag skulle köra min första Ironman hade jag bestämt mig för att le hela tiden. Om man ler skickas signaler till hjärnan att det här är roligt och då kanske jag kan lura någon liten del av min kropp att det är kul. Men jag log hela dagen – på riktigt!

Och så tror jag på att ha en plan B, och kanske C D E F också. Om förhållandena är annorlunda än man tänkt får man anpassa sig till det, väder går inte påverka och det är ju samma för alla. Jag kan inte påverka väder, underlag, motståndarnas form, men jag kan ta reda på hur vädret kommer vara och ha med utrustning för alla slags väder, jag kan ta reda på hur underlaget är och anpassa mig efter det.

Jag kan kolla upp motståndet och vara beredd på att det kan finnas någon som kan slå mig. Men jag kan ju inte påverka det. Bara att inse det gör att jag känner mig trygg i att jag gör allt jag kan. Om jag ändå inte når mitt mål så kommer jag nog bli besviken och ledsen men om jag gjort vad jag kunde kommer jag ändå vara nöjd.”

Sussi Lorinder
Sussi Lorinder
Hur lägger du upp loppet?
“Mata på tills jag kommer i mål. Jag dricker blåbärssoppa, tar en salttablett varje timma. Försöker få i mig sushi och kanske en banan någon gång tidigt under loppet för att sen övergå till att enbart dricka.

Jag går i alla uppförsbackar men försöker röra mig framåt hela tiden. Inte stanna i depån utan ge mig ut på nästa varv med en gång. Jag ler och pratar med alla medtävlande som jag passerar eller som passerar mig, det ger otroligt mycket energi att bara byta ett ord eller två.

Jag har 4 pacers som planeringen ser ut nu. Alla sprang med mig förra året och en var min ‘depåchef’ förra året. Jag skulle inte vilja springa själv på natten. Är väldigt mörkrädd”

Du verkar vara en person som som går din egen väg!
“Ja, på alla sätt. Jag hade hjälp av en otroligt duktig triathlet, Calle Brümmer, inför alla mina Iron Man-tävlingar. Vi pratade nästan aldrig om tider eller distanser utan mer om känslan. Jag lärde mig fantastiskt mycket av honom om att lära mig lyssna på kroppen. Det finns ju tusen träningscoacher och lika många träningsupplägg. Jag tror det är lätt att snöa in på ett schema och fastna i det, glömma bort att lyssna på kroppen och bara bli stressad över att man inte hunnit med de pass man skulle gjort enligt ett schema.

Jag hade också ett schema att följa men det funkade inte så bra. Jag blir väldigt dedikerad i allt jag gör och tyckte att hela mitt liv bara handlade om träning eller uppladdning inför nästa pass. När jag berättade för Calle hur jag kände, att jag fuskade och höll igen på träningen för att ha energi kvar nästa dag fick jag lite tips och idéer kring hur jag kan göra istället. Sen dess har jag struntat i scheman och träningsupplägg och kör på mitt eget sätt.
Jag tränar så som jag ska tävla. Det funkar kanske inte för alla men det funkar bra för mig. Jag tror också mycket på att inte göra det så komplicerat. Löpning är ju den lättaste träningsform som finns – snöra på sig skorna och sticka ut.”

Hur ser din löparresa ut till dags dato?
“Jag har sprungit länge och tävlade i korta distanser som 800 och 1500 meter under tonårstiden. Joggade sen mest för att jag gillar att röra på mig. Och så en dag bestämde jag mig för att springa maraton. För nästan 20 år sedan sprang jag några maraton.

Sen fick jag en stressfraktur. Då var det en läkare som sa att jag aldrig mer skulle kunna springa. Litade på honom, sörjde men började träna jiujitsu och var borta från löpningen i 7 år, inte ett löpsteg.

För 8-9 år sedan gick jag hos en karrriärcoach och fick lista 10 saker jag verkligen vill göra – löpningen var nummer två. Coachen sa ‘men det är väl bara att springa?’ Jag tänkte att han kanske har rätt och testade. Och sen dess har jag sprungit. Fast inte de distanser jag springer idag, bara 7-8 km lite då och då.”

Vad blir det efter TEC?
“Jag ska köra Swedish Alpine Ultra i juli men det är ett upplevelselopp mer än en tävling. Sen kör jag Kalmar Ironman i augusti. I framtiden står CCC och UTMB högt på listan tillsammans med ÖtillÖ.”

Vad skiljer dig från andra löpare?
“Det skulle kunna vara att jag inte loggar ett enda pass så att någon annan utom en träningskompis kan se det. Därmed gör jag inga samvetspass, alltså för att döva dåligt samvete för att det blivit för lite träning. Inga pass utan syfte. Hellre för lite träning än för mycket, hellre safe than sorry och därmed skadefri.”

Vilka är dina förebilder?
“Calle Brümmer är självklart en förebild. Rune Larsson, Jonas Buud, Emelie Forsberg, Miranda Kvist, Scott Jurek.

Sen har jag massa härliga människor runt mig som aldrig skulle få för sig att springa 100 miles själva men som finns där och ger mig kärlek och energi, stöttar på alla tävlingar, hjälper mig med barnen när jag inte får ihop träningen och bara är allmänt generösa och fantastiska vänner.

Man kan säkert springa långa ultror själv men om man får med sig sina närmsta på tåget och gör tågresan trevlig och intressant för dem också blir det både lättare och roligare.”

 

Sussi LorinderNamn: Sussi Lorinder
Klubb: Team Nordic Trail
Stolt över: Mina barn, min envishet och mitt pannben
Springer helst: Långt i skogen
Vad är ultralöpning för dig?
Kärlek, glädje, nyfikenhet, gemenskap, vänskap, försök ha ett intressant samtal med någon på ett millopp.

Läs mer av Sussi själv. 

Intervjuad av: Jessica Fremnell för ultradistans.se

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

En kommentar

Kommentarer är stängda.