Segerintervju med André Rangelind

Hallå där, André Rangelind från Karlstad och IF Göta som utklassade konkurrenterna och inte bara tog hem segern i Loxodonta Borlänge ultra 6H i helgen som gick, utan också slog både svenskt och nordiskt rekord!

LYCKA strax efter målgång (1)

Stort grattis!
– Tack så mycket!

90 200 meter! Det är ett grymt resultat. Du slog Rune Larssons 29 år gamla svenska rekord tillika Jonas Buuds och Fritjof Fagerlunds rekord. För många inom ultra är du ju ett helt okänt namn. Vilken löparbakgrund har du?
– Tack!  Jag har sedan cirka fem år tillbaka satsat hårt för att bli en väldigt bra medel- och långdistanslöpare men inte fått det resultat jag strävat efter.  Förra sommaren bestämde jag mig för att satsa på att bli världens bästa ultralöpare. Jag har långt kvar men samtidigt har jag bara varit ultralöpare i knappt 9 månader.

Du sprang ju din första ultra i november?
– Det stämmer inte helt. Jag sprang Stockholm ultra 100 km under sommaren. Efter att ha varit på väg mot en tid en bra bit under 7 timmar svimmade jag efter 80 km och vaknade upp i en ambulans. Sedan dess har jag längtat efter att ta revansch. Så skönt att få det i Borlänge.

Det fick du verkligen med råge! Det låter ju annars som en förskräcklig upplevelse som borde ha avskräck, men du blev i stället ännu mer taggad?
– Redan när jag kvicknat till i Ambulansen såg jag fram emot nästa lopp. Så här efteråt tror jag att det var bra för mig. Det har gjort att jag tränat ännu hårdare för att det inte ska hända igen.

Som arrangör tycker jag att det är fantastiskt roligt med det här resultatet! Jag hade till och med en tår i ögat efter loppet. Kommer du tillbaka nästa år och gör en ännu längre distans?
– Jag brukar inte vara lättimponerad men jag tyckte att det var ett kanonarrangemang på alla sätt. Speciellt speakern som taggade mig väldigt mycket på slutet. Så jag hoppas jag kommer nästa år och då satsar jag självklart på att springa längre.

Det såg tungt ut sista halvtimmen och många trodde nog att du inte skulle klara rekordet. Vad gjorde att du kunde hålla i och hålla ut?
– Var tveksam själv faktiskt men hade bra stöttning av publiken och familjen som var på plats. Sen hann jag även tänka att vad surt det skulle vara att bara springa 89, 9 km. Så det var bara att kämpa på varv för varv.

Hade du trott att du skulle komma så långt?
– Jag visste att jag hade kapacitet till det, men att det skulle komma redan nu var jag inte helt säker på. Men mycket stämde den dagen.

Hur nervös var du före loppet?
– Brukar säga att jag är för gammal för att vara nervös. Kanske inte åldern som gör det, men jag är aldrig nervös. I all fall inte när det gäller löpning.

Vad tycker du om banan?
– Helt perfekt! Kan inte bli snabbare och lagom långt varv.

Hur hanterar du mentala dippar för när man springer så pass länge och så fort som du gör så är det väl ofrånkomligt att de kommer i en eller annan form?
– Tror jag sprungit för få ultralopp för att egentligen veta det. Men en stor del av orsaken att jag sprang bra i Borlänge var att jag inte upplevde några direkta dippar. När det kändes lite tyngre var det bara tänka på att det blir lättare eller medvind snart.

 

Törs man fråga hur mycket du tränar i veckan?
– Snittar på 20 till 22mil löpning, 5 till 6 timmar cykel och cirka 2 till 3 timmar styrka.

Hur känns det i kroppen dagen efter en sådan här prestation?
– Sega ben var det absolut och är inte kapabel att springa ett löpsteg. Men det var det värt. Idag känns det betydligt bättre.

Hur känns det i knoppen dagen efter en sådan här prestation?
– Den var också ganska seg. Sov inte många timmar natten efter loppet och det var många intryck som behövde smältas.

Euforisk?
– Nja, mer lättnad för att visa för mig själv att jag kan springa.

När du inte springer, vad kopplar du av med?
– Kopplar av med något lugnt, som att sitta i soffan och titta på en film eller att bara gå ut i skogen och sitta där.

 

Intervju och text: Laila Öjefelt, Borlänge LK