… på smala bergskammar med molnen långt under sig är inget jag kommer att få uppleva för ofta”. Orden är Johan Steenes efter sommarens utmaning på drygt 900 km och 52900 höjdmeter över Pyrenéerna , i ultraloppet Trans Pyrenéerna.
Berätta om målgången – du gick i mål tillsammans med fransmännen Laurent Gueraud och Valery Caussarieu och fick guldet.
När vi gick ut från sista checkpointen hade vi cirka 6,5 mil och några berg att klättra över innan vi skulle nå målet vid Atlanten. Jag gick ut några minuter efter Laurent Gueraud och Valery Caussarieu, de två fransmän som legat långt fram i loppet tillsammans med mig och några till i drygt en vecka. Jag gick ikapp och om dem, och försökte se om om jag kunde skapa en lucka. Det var ganska knicksig terräng och luckan blev inte så stor då de generellt är bättre i bergen än vad jag är. De kom ikapp när jag åt ost och skinka i en liten by. Jag malde på igen och hade nu mer asfalt under fötterna. Då kunde jag snart öppna ett större avstånd till dem. Jag var flitig och låg på hela dagen och hade säkert ett ganska bra försprång när jag skymtade havet för första gången, visserligen högt uppe från bergen på väldigt långt avstånd men det kom tårar ändå. Jag hade längtat så efter havet och slutet på denna tokigt långa färd.
Skymningen kom och jag började bli trött. Sömnbristen gjorde att jag var långsam i tanken och inte riktigt begrep hur långt det var kvar eller hur leden gick. Efter ett par timmars kämpande i mörkret hittade jag åter lite gnista och började den långa nedstigningen mot havet. Det gick sakta. Utan att jag tänkte på det. Laurent och Valery kom ikapp och undrade hur jag mådde. Jag mådde rätt bra men visste inte vad jag skulle göra nu. Skulle jag spurta igen? Jag hade inte räknat med detta och satte snart av med långa älgkliv. Det var brant och stenigt. De ropade och undrade vad jag gjorde. Det var en mycket relevant fråga. Mitt tilltag var farligt. De föreslog att vi skulle gå tillsammans. Jag blev glad. Och rörd. De var större människor än vad jag var där. Det var inte viktigt att vinna. Detta äventyr var mycket större än så. Vi tog oss med förhållandevis bra tryck i benen till slutet av GR10 och joggade sedan lugnt strandpromenaden till målet. Där fick vi äntligen vara stilla. Och dricka en kall öl.
Min förberedelse var inte tillräcklig. Det kom dock inte som någon överraskning. Jag har haft en fraktur i skenbenet och inte kunnat jogga under vårvintern. Men sedan i maj har jag försökt ta några extravändor i Hammarbybacken för att få bergskänsla. Det kändes som om jag tränade under loppet. Det var som om kondisen blev bättre ju längre vi höll på. Jag var inte bra i början…
En annan viktig detalj i sammanhanget var att min kompis Ludde hade lagat indianmat, pemmikan, till mig så att jag hade riktigt bra med näring i ryggsäcken under loppet.
Hur lägger man upp ett sådant här lopp? Är man väldigt planerad eller går man på känslan för stunden? Hur gör du?
Det är väldigt individuellt hur man vill ha det. Vissa vill ha ett tydligt schema och förutbestämda rutiner. Jag är inte så strukturerad utan försöker trycka på när jag orkar, lata mig när jag inte orkar, dricka när jag är törstig (om jag har något att dricka…) och falla omkull och sova när jag måste. Äter gör jag så mycket jag kommer över på checkpoints och i stugor med servering.
Berätta om några av de bästa stunderna under loppet.
Innan loppet var jag rädd för att jag inte skulle klara av att ta mig hela vägen. Terrängen är bitvis väldigt svår med massor av berg att ta sig över och jag är kass på sånt. Det var klart olustigt att inte veta hur min förmåga stod sig i dessa sammanhang.
Vid ett par tillfällen under loppet när gryningen kom och motade undan natten och den värsta sömnbristen blev det magiskt. Solen steg över vilda toppar som stack upp ur molnen som lagt vita lock på dalarna. Känslan av att vara alldeles ensam och se ut över helt återfödd värld var hänförande. Jogg i soluppgång på smala bergskammar med molnen långt under sig är inget jag kommer att få uppleva för ofta…
Efter loppet har jag mest känt att detta behöver jag inte prova på igen. Det var bitvis för ensamt. För svart. Men jag har redan börjat glömma lite av de känslorna…
Vad är den största utmaningen för dig? Vad måste du kämpa med? Humöret? Fysiken? Ensamheten? Fötterna?
Det klantigaste var att jag hade skor som jag fick lite blåsor av. Det gjorde att det blev stora blåsor i regnvädret. Sedan torkade fötterna aldrig utan de trasades sönder mer och mer. Efter halva loppet gick sedan skorna sönder så jag tvingades köpa nya som inte alls var av min typ. Det gjorde inte saken bättre. När de sedan klippte upp bandagen i målet svimmade jag. Det är det smärtsammaste jag har varit med om.
En annan klantig grej var att jag hade min detaljerade karta i telefonen som även fungerade som GPS. Telefonen gick sönder i regnet redan andra natten så efter det var jag tvungen att hålla väldigt bra koll på ledmarkeringarna för att komma rätt. Jag hade papperskartor och en mycket otillförlitlig GPS-klocka som jag fick jobba med. Här skulle jag ha kunnat spara mycket tid och frustration genom att bara använda en enkel handburen GPS med karta istället.
Humöret var för det mesta bra! Det gäller att försöka le i all motgång. Men i mörkret och regnet när leden var försvunnen kom det nog några fula ord ibland. Men alla möten med snälla människor gjorde det lätt att le.
Om du sätter det här loppet i relation till andra lopp du sprungit – vilka reflektioner gör du då?
Det här var längre och med många fler höjdmeter. Det tog aldrig slut. Det är väldigt vackert men det tar aldrig slut. Du måste kämpa och slita på vad du tror är gränsen för vad du klarar. Men du kommer ändå inte fram. Det finns alltid ett berg till, en sträcka till. Det finns inget ljus i tunneln. En viss hopplöshet infann sig. Man blir fast i kämpaläge.
Hade du någon sorts support under vägen?
På alla checkpoints fanns många snälla funktionärer som hjälpte till med allt möjligt. Sedan blev det proffsupport de sista två dagarna då Mia Thomsen och Jan-Erik Ramström brutit sina egna lopp och såklart direkt hoppade in i support-mode.
Hur ser återhämtningen ut nu?
Jag är trött. Det känns som om jag måste läka ihop lite… Äta glass.
Får vi en race-report på din blogg?
Kanske. Jag borde nog skriva något för min egen skull innan tiden suddar bort detaljerna…
Intervjuad av Jessica Fremnell
Komplettering 2016-08-12 efter lite mejlkorrespondens med Jan-Erik Ramström, allas vår källa till kunskap och fakta.
- 245 startade och 78 kom i mål.
- resultat
- Johan Steene sprang på 302 timmar 14 minuter och 33 sekunder.
- Jonas Davidsson kom in på plats 41 med tiden 385 timmar, 18 minuter och 01 sekund.
- Bästa kvinna kom på 4e plats, några få timmar efter Johan.
- Det var första gången som loppet gick och det är möjligt att det kommer att genomföras igen men det är oklart.
- Från början var loppet angett till 895km och 55000 höjdmeter men det ändrades sedan till 65000 höjdmeter.
- Vi hittar inte höjdprofilkartan just nu och kan inte räkna hur många toppar det var för deltagarna att bekämpa. Men många var det.