Personliga distansrekordens dag

Ecotrail Stockholm 80 km – 2017.06.17

Tillsammans fixade vi en ”personliga distansrekordens dag”

Visst var det tävling, men sluttiden var inte viktig. Vi var ute efter att klara distansen och därför beslutade flera av oss från Team Nordic Trail för att springa tillsammans i grupp. De flesta i gruppen hade nämligen aldrig sprungit så långt tidigare, men även för mig, som sprungit 80 kilometer många tidigare, så skulle det ändå vara något rejält att bita i denna heta sommardag.

Klockan 07:00 gick starten för premiärupplagan av Ecotrail Stockholm 80 km från Stora Skuggan på Norra Djurgården. Banan tog oss norrut längs sköna Edsviken och sedan på roliga stigar genom skogarna i Danderyd och Sollentuna ut på Järvafältet. Därifrån loopade vi tillbaka till startområdet via Ursviksskogen, Ulriksdal, runt Brunnsviken och genom Hagaparken tillbaka till startområdet. Från Stora Skuggan sprang vi sedan de sista 16 kilometrarna över Fiskartorpet till Kaknästornet och sedan via skogarna på Djurgården till Strandvägen och till slut till målområdet i Kungsträdgården.

Det var en väldigt vacker och varierad bana med ca 80%-90% naturunderlag och med fyra markanta toppar, med underbara vyer, som skulle passeras (Väsjöbacken, Granholmstoppen, Hagahöjden samt Fiskartorpets hoppbacke).

Även om tiden var oviktig så hade vi samlats för att klara av dessa 80 kilometer på cirka 11 timmar, men pga 25C gradig hetta så blev det några fler ”gå pauser” än vad man skulle behövt en svalare dag.

Otroligt nog så dök alla 10 personer som indikerat att de ville springa med mig till start. Det var fantastiskt eftersom flera i gruppen hade skavanker efter att ha sprungit Stockholm Marathon två veckor tidigare och några andra hade haft ryggproblem och förkylning under veckan före loppet. Modigt av alla att testa och se hur det skulle gå istället för att bestämma sig i förväg för att en målgång var omöjlig just denna dag.

På väg nedför Väsjöbacken vid kilometer 20

Att springa tillsammans
När vi väl kom igång så var det ytterligare några som anslöt sig till gruppen, men sedan under loppets gång så halkade några efter och några var starkare och sprang före. Vi var dock åtta personer som höll ihop hela vägen.

Det är klart att det blir dragspelseffekt i gruppen när man har ambition om att springa så långt tillsammans. Energin kommer och går i olika vågor för oss alla. Ibland är någon starkare ett tag, men senare hamnar hen i en svacka och börjar få svårt att hänga med. Ungefär halvvägs bestämde vi oss dock för att om någon halkade efter ens 10 meter så fick hen hojta till. Vi skulle ju fixa det här tillsammans och det var bättre att luckan aldrig blev för stor till gruppen, om vi nu skulle hjälpa varandra med att hålla humöret uppe. Även om gruppens framfart alltid begränsades av den som vid varje enskilt tillfälle var långsammast, så fick vi ändå en oerhörd kraft och glädje av att stötta varandra till gemensam målgång. Ibland var man den som hjälpte någon annan med pepp och vid andra tillfällen var man den som tog emot uppmuntran. Tillsammans tågade vi på. Tillsammans var vi oslagbara.

Personliga distansrekorden föll en efter en
Mellan kilometer 44 och kilometer 67 så föll de personliga distansrekorden som käglor. Rickard, Oskar, Mats, Josefin, Therese, Nina och Marcus firades med glada tillrop när de offentliggjorde att de hade kommit längre än någonsin tidigare. Även Robin, som sprang på lite fortare än vi andra redan efter 30 kilometer, satte personligt distansrekord.

11 timmar in i loppet ropade Elin plötsligt till att även hon hade satt ett personligt rekord. Visserligen hade hon redan sprungit 90 kilometer på Ultravasan, men det visade sig mot slutet av Ecotrail 80 kilometersloppet att det faktiskt var det längsta hon sprungit om man mäter i tid. Kul med ännu ett personbästa denna rekordens dag.

Avsvalkning och glasspaus
Det är klart att värmen var svår att hantera för oss alla, men vi klarade det hela med att springa lite lugnare, gå när det behövdes samt genom att svalka av oss där vi kunde. Några sekunder med huvudet under en vattenspridare och avsvalkning i Brunnsviken hjälpte oss på vägen.

Vi tog oss även tid för en extra ”promenadfika” i Hagaparken kring kilometer 56. Det måste ha sett rätt så roligt ut när åtta stycken med nummerlappar kom strosande genom parken ätandes sorbetglass och drickandes cola. Jag inbillar mig i alla fall att några av de hundratals som låg på den enorma gräsmattan för att sola och äta picknick undrade vad det kunde ha varit för tävling som vi deltog i egentligen.

På toppen av Fiskartorpets hoppbacke efter ca 66 km

Ont, men inget gnäll
Självklart är 80 kilometer en chock för kroppen oavsett om man klarat av distansen tidigare eller ej. Längs vägen så fick gruppen handskas med illamående, kräkningar, lätt feber, vätske- och energibrist, knäsmärtor, ryggont och kramp. Ändå klagade ingen under hela resans gång. Rätt så otroligt egentligen. Alla bidrog istället med positiv energi för att gruppen skulle kunna bevara den mentala inställning som ändå krävs för att ta sig i mål.

Mot slutet bröt vi även ut i gruppsång för att avleda tankarna från smärtan och obehaget.
Gång på gång hittade vi stöd i varandra. Vår kollektiva viljestyrka var obeveklig trots att vi kanske enskilt tvivlade ibland i det tysta.

Den känslomässiga målgången
Vi åtta som hållit ihop hela vägen beslutade oss, vid cirka kilometer 70, för att alla gå i mål samtidigt oavsett vad som hände under de sista kilometrarna. Vi väntade således in varandra när någon fick problem och var tvungen att stanna eller att gå en bit.

Således nådde åtta av oss till slut Kungsträdgården tillsammans efter cirka 11 timmar och 42 minuter. De fyra kvinnorna gick i mål först och sedan vi fyra män, som vi tyckte att det bör göras i artigt sällskap. Jag fick uppleva stolthet, medmänsklig kärlek och tårar när jag kramade om alla som jag sprungit med hela vägen från Stora Skuggan klockan 7 på morgonen ända till slutet. Vi fick även stora omfamningar av Team Nordic Trail arrangörerna, specialmedaljer gjorda av trä samt förstås ”finisher t-tröjor”.

Alla var jättetrötta och ville naturligtvis snabbt hem till sig för att duscha och fira med nära och kära. Men innan vi som delat denna oförglömliga dag skiljdes åt, så fick vi till ett gruppfoto som dokumenterar de finfina prestationerna som vi gemensamt bidrog till. Självklart var också Stefan och Oskar med på fotot iklädda ”finisher tröjorna”. De hade ju ändå båda gentilt väntat in oss i målområdet, bara för att få fira våran målgång.

Vi var långt ifrån de snabbaste denna dag, men det var ju aldrig målet. Vi fick istället med oss något annat än en framstående placering i resultatlistan.

Stor glädje efter målgången i Kungsträdgården

Delad glädje är dubbel glädje
För det är ändå något extra speciellt med att glömma sin egen prestation för en dag och att istället springa tillsammans i grupp både för sig själv och för andra. Delad glädje sägs vara dubbelglädje…men det var utan tvekan en tillfredställelse upphöjt till minst 15 att ha delat gemensam lycka med Elin, Josefin, Mats, Marcus, Nina, Rickard, Therese plus alla de andra som tillfälligt var en del av gruppen under dagen, men som sedan själva gick i mål.

Stort tack mina gamla och nya vänner!

Text: Mikael Melto

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail