VM 24h Belfast

Den 1-2 juli var det VM i 24h i Irlands huvudstad Belfast. Vi träffades redan på Arlanda – Dan Välitalo, Johan Steene, Anna Grundahl, Maria Jansson, Sandra Lundqvist, Andreas Falk (landslagsledare), Ulf Nilrud (support) och jag (support) – för att i samlad trupp och blågula kläder lämna Sverige.

Den grå… förlåt, gröna ön välkomnade oss helt enligt plan med mulen himmel, lätt duggregn och coola ortsnamn som låg långt bak i halsen. Vi landade i Dublin och tog lokalbussen vidare till Belfast 16 mil bort. Det var lite knöligt med både buss och bokning, men 6h, ett gäng skrattanfall, ett par diskreta suckar och många våta drömmar om taxibilar senare hade vi slutligen rumsnyckeln i handen. Vi är så sjukt uthålliga 😎

Campuset där vi och alla andra landslag bodde var fantastiskt. Lummigt, mysigt och en riktig studentdröm. Rummen var enkla – eller lättförstådda som Dan glatt sa – men rena och fräscha.

Morgonen därpå – ceremonidagen och dagen före D – började med supportmöten, där vi gick igenom detaljerna med våra löpare för att få chansen att lyssna in det allra sista. Energiplan, målsättning och schema hade vi redan, men nu gällde det att få kläm på vilken info som önskades, var alla saker fanns, om geler skulle öppnas etc etc… små viktiga detaljer för att på bästa sätt kunna stötta och minimera krångel.

Sen tog vi lokalbussen mot centrum för att se Belfast och gå banan. Vi åkte genom en stad som gav ett lätt blandat intryck. Pampiga sten- och tegelbyggnader med mycket krusiduller – eller murarglädje, som Dan sa. Snygga men obehagliga väggmålningar som påminde om stadens brutala historia, med starka motsättningar mellan katoliker och protestanter.


Banan skulle gå genom Victoria park, granne med Harland and Wolffs skeppsvarv som byggt Titanic. Inte så upplyftande, men vad gör väl det när Belfast måste vara italienskirländska för ”snygg och snabb” och har mottot ”Pro tanto quid retribuamus” eller ”Hur ska vi kunna återgälda så mycket?”. Lät lovande. Gav föraning om storslagen show.

Vi tog ett varv runt den drygt 1652 meter långa och lummiga banan, pratade med funktionärer och klurade på detaljer. Sen försökte vi hitta restaurang men fann istället lejonet Aslan från Narnia (CS Lewis föddes här). Maria tog en för laget och fixade årets statyimitation med bravur! Vi fick tipset, ja inte av Aslan då, att gå några kvarter bort och ringa på en väldigt anonym dörr..? Den öppnades samma sekund fingret sattes på klockan, lite läskigt, men vi välkomnades till ett fantastiskt litet hak fyllt med brittiska flaggor. Att det hette något med ”welders” och hade bilder på till Titanic överallt gav upphov till ett och annat skämt om att det kanske var en svetsfog som gav efter pga en pint för mycket i baren.

Klockan 18 var det dags för invigningsceremoni och flaggparad. När vi hoppade ur bussen blev vi helt förbluffade, för där stod en till Johan Steene. Men med inverterade färger på kläderna och ”Ukraina” på ryggen. Åh, vad man ville ställa upp dem bredvid varandra i lite olika vinklar och fota av dem… min önskan gick i uppfyllelse! Johan och Andreii kom strax gående tillsammans och ville vara med på kort!


Pampig flaggparad, ett gäng tal, lite säckpipa som fick det att spritta i benen på Johan, träffa Tobias Lundgren som reste med holländarna (bor där) och slutligen kila iväg efter jakt på mat. Lutade åt Barking dogs, men gick runt hörnet och upptäckte att ingången Barking Dogs Deliveries låg precis jämte GP Surgery…. Hittade annat ställe med smaskig risotto och avslutade sedan dagen med porträttfoto av löpare med nummerlappar. Jag protesterade mot den gräsliga bakgrunden men Ulf kontrade med att be dem posera för mugshots. Dömda att springa i 24 timmar…

Tävlingsdag. Struntade i den gemensamma frukosten (brukar köa upp ohyggligt på tävlingsdagen) och fixade egen i köket/samlingslokalen utanför våra rum. Det var stort, rymligt och saknade det mesta (studenterna har väl sånt själva), men det går finfint att koka ägg i vattenkokare och äta yoghurt i engångsmugg.

Ulf och jag drog i förväg till banan för att få första tjing på eventuella överblivna bord och stolar innan folkstormen kom. Planen lyckades och när löparna dök upp var supporttältet extrautrustat, välorganiserat och färdigpimpat. Löparna laddade på olika sätt – Maria lyssnade på musik, Sandra gick runt och var lycklig, Johan finflätades och halva Uruguay yogade i imponerande positioner på gräsmattan.

Start! Tjoho! En funktionär gick runt i alla tält och påminde om att nummerlapparna måste vara väl synliga såväl bak som fram. När han kom till oss tillade han att ”…ja, men ni är svenskar så er behöver jag inte säga till.” Jorå, vi gillar ordning.

Dygnet rasslade iväg i ett hisnande tempo. Jag hade bara en löpare, Sandra, men förutom att langa vätska/energi varje kvart så fanns att göra med att jaga resultatinfo (trasig rapportering), hämta vatten (fick bara fyra småflaskor i taget), vittja flaskbacken ute på varvet (där löparna droppade grejer) och kompletteringshandla. Sorry alla nyfikna på hemmaplan – vi hade fullt upp, saknade wi-fi och hade öht inte mer info än ni. Men Tobias var en pärla och kom med pizza, hjälpte till att reka resultat, tipsade om vilka topplöpare vi borde ha koll på och la ut bilder och info på Facebook.

Under natten började utmattningen ge sig tillkänna och många löpare fick problem. Några sprang snett och varma kläder togs på. En från Taipei i granntältet fick nästan mig att kräkas när han hulkande trugades i någonting som närmast såg ut som snigelaladåb. I supporttältet haglade internskämt som ”Här är vi inte trötta!” och ”Vi älskar svårt!”. Men kom fram till att vi i supporten älskar lätt, det är löparna som älskar svårt. Och nog gjorde de det, på allra bästa sätt.

Ultralöpning är både lätt och svårt. Det lätta är att det bara handlar om att sätta ena foten framför den andra. Det hisnande svåra är att det liksom inte handlar om att ”orka”. Det handlar om att i timme efter timme lyckas balansera på den ytterst sköra tråden mellan lathet och medvetslöshet. Att känna sin kropp och lyckas jonglera med tempo, energi, vätska, salt och sinne även när man är sitt allra svagaste jag. Det finns aldrig några garantier.

Det hisnande svåra är även att under ett 24-timmarslopp går tiden som när man lindar tråd av en rulle. I början, när rullen är tjock, rasslar massor iväg men i slutet kan man linda av varv efter varv och knappt få någonting i handen. Upplevelsemässigt är halvvägs är sannerligen inte halvvägs.

Det är också det som är tjusningen, utmaningen i att det inte till fullo går att behärska.

Jag tänker inte berätta mycket om löparna – det är deras lopp och deras historia 😊 – men jag måste ändå få säga att säga att det var helt fantastiskt att se dem från sidan av banan. Någon fick sin bästa dag, någon nådde inte sitt mål (ja, som alltid är när man vågar och satsar) men de var alla storartade. Jag är så stolt! Över dem. Och även lite över mig själv som varit en del av det där.

När dygnet var slut hade Johan Steene tagit VM-silver och med sina 266 km och 515 meter överträffat Rune Larssons fenomenala nordiska rekord från 1986.


Samtliga damer kom över 22 mil och damlaget kom fyra av fyrtio nationer. Sandra som jag supportade… ja maken till människa att kunna ta ut sig. Den allra sista urkramningen gav resultat också – ett pers… med 26 meter! Ett pers är ett pers är ett pers!

Foto: Tobias Lundgren

Dags att ta sig till bussen med stapplande löpare. Till hotell och dusch, sen vidare mot ceremoni. Finflätade Johan och huttrade på läktare, utmattad och blåfrusen i vanlig ordning. Även 40 timmars vakentid tar ut sin rätt. Men prisutdelningen var vacker och inte bara Johan prisades.


Maria som blev framröstad till IAU Athletes of the Year 2016 fick nu komma upp på scenen och ta emot sitt pris.


Därefter ”kilade” vi iväg för att leta restaurang – som vanligt på tok för länge med slitna och haltande löparzombies. Vi måste verkligen avskaffa den här post-racetortyren och ta taxi istället. Till slut fick vi i alla fall napp och beställde in vårt livs största pizzor.

Morgonen därpå upp klockan fem för att hinna med flyget från Dublin, fyllda av känslor. Många kretsade kring ett varm ”tyck om”. Jag tror att det är därför svensk ultra går så bra. För att vi är inte bara bra på det där absolut nödvändiga som alla andra också kan – vi är även ruggigt bra på att stötta, hjälpa och ta hand om varandra.

Tack alla för en fantastisk resa!
Det har varit så roligt och jag är så himla glad över att jag och Ulf fick följa med.


PS. Jag har fått en del frågor om hur det kändes att stå bredvid banan (skulle ju själv ha sprungit om inte livet hänt). Tack ni som frågat. Jag är glad över att ni bryr er och törs. Och jag är så glad och nöjd med att kunna berätta att det var himla roligt. Min egen ultralöpning känns som i ett annat liv och jag saknar inget, för jag har hunnit hitta något annat, mer och nytt

Text och bild: Annika Nilrud

Samtliga resultat (finns under nyheter)

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail