Not just a walk in the park 2017

US Centurion Walk 10-11 maj 1878 till 23-24 september 2017

Ultragången föddes i USA 10-11 maj 1878 i New York City. Fjorton professionella och tjugo amatörer tävlade om 100 dollar och guldmedaljer. Det gällde att samla så många miles som möjligt på 36 och 24 timmar. The New york Times rapporterar 12 maj att överlägsen vinnare blev den långsmale J-B Gillie som passerade 100 miles på 21:00.42 och på 24 timmar kom han 108 miles. Endast två gångare till klarade 100 miles med knapp marginal under ett dygn. Däremot skriver inte tidningen var tävlingen ägde rum.

Därefter dröjde det till 1967 innan Larry O´Neil blev näste man att klara 100 miles gång. Det gjorde han i Columbia, MO på 19:24.34. Fram till 1980 hade 30 man klarat av att bli en Centurions. Alan Price gjorde det vid inte mindre än 23 tillfällen mellan 1978-1993 med imponerande 18:46.13 som snabbaste tid vid en ålder av 37 år. Första dam blev Elsie McGarvey 1978 som blev Centurions nr 24 på 22:52.31. Liz Kemp är yngst med sina 19 år 1982 och nyss nämnde Larry O´Neil äldst med sina 70 år 1977.

Som förste nordbo med nr 59 blev Per Kleis Pedersen 2004 på 21:54.41 därefter följde hans landsman Jens Borello 2006 som gick 100 miles på 23:21.14 och blev Centurions nr 62. I Owego, fyra timmars bilresa från New York blev inte mindre än sju nya gångare Centurions år 2016 vilket är rekord. Däribland undertecknad som gick på 20:14.50 och erhöll nr 82.

En vanlig fråga är hur lång en mile är och svaret är 1609,34 meter och 100 miles är 160,9 km. Själva föreningen Centurions bildades 1911 i England. Och en Centurions kan man bli i England, som ca 1200 har blivit, i Holland där ca 400 erövrat det åtråvärda märket. I USA, Australien och Nya Zeeland har mindre än 100 klarat av bedriften liksom i Malaysia men i sistnämnda land var ett tag sedan det arrangerades någon 100 miles. Det sjunde landet att starta upp med 100 mile att kvalificera sig för är i Sydafrika som 2016 arrangerade sin första upplaga på Roben Island. I Frankrike är det inte 100 mile som gäller utan 24 timmars gång.

Att klara av att springa 100 miles på under ett dygn är inte helt lätt och än svårare att gå det. I Weert Nederländerna 2009 gick undertecknad sin första 100 miles på 22:09 och den andra blev på Isle of Man England 2013 på 20:19.28. Det är enbart markkontakten som bedöms här och inte knä sträckningen som på tävlingar upp till 50 km.
Det finns även en 100 miles tävling i Minneapolis, MN som för något år sedan ändrade bansträckningen varför den inte passar gångare särskilt bra. Vilket gjort att ingen klarat av 100 miles utan de satsar i stället på löpare i första hand. Senast var det 10 gångare och 300 löpare berättades det för mig.

Erin och Dave Talcott beslutade sig för att starta upp en 100 miles tävling i deras lilla stad Owego med ca 4000 invånare 2016 i Marvin Park. Själva tävlingsnamnet anspelar på en gångtävling i England som heter: Just a walk in the park. Då jag känner paret och blev inbjuden att sova över i deras hus beslutade jag mig för att åka dit hösten 2016 och tydligen trivdes jag så pass bra att jag åkte tillbaka för att försöka komma under 20 timmar i årets upplaga.

Ifjol var jag redan trött före start med SM 100 km, Skövde Ultrafestival på 48 h och Ultravasan 90 km i benen. I år var jag mer utvilad då senaste ultraloppet var 6-dagars i Ungern i maj.

Min franske vän Emmanuel Tardi från Paris, som är vän med de flesta i gångvärlden gjorde här sin 1272 tävling varav 789 är gångtävlingar. Han har med andra ord 100 fler tävlingar i bagaget än vad jag själv har men så är han ju två år äldre också. Även Emmanuel sov över hos Erin och Dave i år. Ifjol var Dave tävlingsledare och Erin tävlade. I år bytte de på rollerna. Dave som startat två gånger på Isle of Man 100 miles men inte kommit i mål var minst sagt nervös hur det skulle gå. Emmanuel tippade att undertecknad skulle vinna och då han har haft rätt tidigare blev jag väl här lite väl övermodig. Inför ultralopp gäller det minst sagt att vara ödmjuk inför uppgiften och ha respekt för distansen.

Jag hade förberett mig väl tyckte jag men hade inte räknat med att det skulle bli årets varmaste dag. Med 31 grader värme i skuggan och start klockan 12 var det stekande hett redan från start. Efter en del återbud kom fjorton gångare till start och två löpare som skulle springa 100 km. Få skulle dock komma att nå målet. Värmen skördade sina offer. Det gäller alltid att ta snabba beslut. Efter första varvet som gick någon sekund för snabbt valde jag att hänga på täten istället för att hänga med Dave Talcott som drog i nödbromsen och lät oss gå. Efter tre timmar var jag i ensamt majestät och höll ledningen till sjunde timmen. Då började den värsta hettan försvinna när solen var på väg ner och Dave ökade farten. Medan jag själv hade bränt mitt krut och lyckades aldrig återhämta mig utan farten sjönk allt eftersom. Alltid psykiskt jobbigt att tappa en ledning och överraskad att Dave höll hela vägen och kom faktiskt under 19 timmar. Själv var det knappt styrfart för min del men inte ger jag mig i första taget. För att inte få solsting och koka över gäller det att hälla ordentligt med vatten på sig och få i sig mängder av energidryck. Vattnet letade sig så klart ner i skorna och det blev ett antal blåsor som renderar i tappade tånaglar. Vid midnatt och två tillfällen till försvann en hel del energi när jag spydde bredvid banan. Men det är det ingen anledning för att bryta. Målsättningen fick efterhand justeras ner och kom under 22 timmar med 21:49.09.

Efter målgång kunde sjukvårdaren fixa till fötterna någorlunda och vi var alla hyfsat pigga till kamratmåltiden ett par timmar senare på dagen. En konstnär hade precis som ifjol målat en tavla föreställande staden Owego, som grundades 1787. I år fick samtliga deltagare tavlan och efter buffén och efterrätt målade hon dit våra slutresultat på tavlan. Dagen efter var jag hos stadens enda tatuerare och lät gadda in nr 82 på högerarmen. Lite stolt kan man vara att jag är den enda i Sverige som blivit en Centurions. Och det i tre länder. Rätt coolt att göra tatueringen i den staden man fullföljt sin 100 miles tävling. Själva numren bär vi med oss för evigt.

Owego ligger mitt i ett stort vindistrikt och flera sevärda parker med vattenfall och naturreservat. Som turist är det lätt att spendera flera dagar med all sevärdheter som erbjuds. Själv hade jag ett flyg hem till Kastrup som väntade och med snälla flygvärdinnor fick jag extra portioner lunch och middag som satt fint. Flygkapten uppmanade oss att sätta oss vid fönstret vid starten så ser det åtminstone fullt ut. Faktum var att vi alla hade tre säten för oss själva. Mitt i veckan brukar det vara glest med folk på flygen, men inte alltid är bäst att tillägga.

Text och bild: Christer Svensson – Växjö AIS Sweden

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail