På jakt efter ynkligheten – och rekord

stjärnjohanOm Johan Steene hade vetat att det skulle ta så lång tid att komma dit han är idag hade han förmodligen inte orkat påbörjat resan. Tack vare att han aldrig förstod vad han höll på med gör att han imorgon står på startlinjen och förhoppningsvis så småningom slår rekord på 48H.

Det är egentligen inte alls länge sedan han började springa – men åren har varit effektiva. De första rundorna kring 2008 var tre kilometer runt kvarteret och det var att göra en Klassiker som användes som lockbete. Sen dess har han inte slutat springa.

När det, efter sex år, står i ens löpar-CV att man fixat Spartathlon (246 km) på 28:30:43, har joggat 100 miles i Täbyskogen på 14:50:45 och gjort 242,4 km på 24h är det ett ypperligt bevis på att mycket spring i benen fungerar. Träningsdagboken skvallrar om över 3200 sprungna kilometer redan i år.

Förutsättningarna för att lyckas på de kommande 48H på Bornholm är med andra ord väldigt bra. Sugrörsformen är god och planen för loppet är klar. Det blir en match mot det egna huvudet. Inget annat. Om det vill sig väl kommer rekord att slås.

Hur mycket har du sprungit på senaste tiden?
När jag joggar mycket är det 20 mil i veckan, helst lite till. Jag springer ofta på natten för att hinna med alla mina kilometer. Det känns helt okej – jag hade egentligen velat springa mer, men tiden har inte räckt.

Vilken är din främsta egenskap som kommer att ta dig framåt på loppet?
Jag vill inte misslyckas, och envisheten att inte göra det är bra. Men det är också en dumhet så klart. Viljan att leta efter min ynklighet är också bra. När blir jag en sådan liten ynk att jag inte kommer längre? Jag tror på det Rune Larsson skrivit om – att man inte ska vara rädd för att det kommer att bli jobbigt. Att man ska förbereda sig på alla tänkbara negativa tankar som kan komma att uppenbara sig – för de kommer att komma. Att man förbereder sig på att det kommer att göra ont både fysiskt och psykiskt – och att acceptera de stadierna. Att pressa sig mot sin yttre gräns är en plåga. Det är liksom vitsen med att göra det.

Jag kommer att försöka hålla mig i ständig rörelse och inte sova alls om det går under loppet. Om det krisar så blir det en liten sov-dutt på 20 minuter.

Mina föräldrar kommer också att finnas med med som support. Jag har – på något konstigt sätt – lyckats få dem att bli intresserade av min hobby så de kommer ner och är snälla mot mig.

Finns det något du är rädd för?
Att dippen efteråt ska bli för djup. Två gånger har jag tappat motivationen och löparlusten fullständigt. Båda gångerna efter tidsultra. När jag sprungit 48H i Skövde 2012 ville jag inte jogga på en månad efteråt. Jag hade tappat bort ”varför”. Det var läskigt som tusan. Jag hoppas att mitt äventyr i juli, ”The Last Annual Vol State Road Race” gör så jag tar mig upp från den oundvikliga postracedepressionen snabbare.

Vad är målet på Bornholm?
Att komma längre än 374 km. Loppet kommer inte att bli en trevlig tillställning där jag bara kan ha kul och inte pressa mig. Det är nedbrytning av kropp och själ.

Vad gör du kvällen innan?
Memorerar banan… Nej – jag tar ett glas bubbel, ligger och skruvar mig i sovsäcken och hoppas på att kunna sova…

Bubbel låter finfint. Hoppas det går bra med allt, lycka till Johan!

 

Fotnot:

Rune Larsson innehar det svenska rekordet på 48H. Det sattes i Columbia 1986 och distansen är 373,8 km.

Yiannis Kouros innehar det internationella rekordet på 48H, 473,5 km (1996).

 

reddit