Stefan och Linda hjälps åt i löparspåret

Linda Nordmark är 44 år och föddes med en synskada. När hon var 1 år opererades det vänstra ögat bort pga en tumör och ersattes av en ögonprotes. Nu har hon endast 10% syn på det högra ögat. Men detta stoppar henne inte från att springa och tillsammans med sambon Stefan som ledsagare deltar hon i ultralopp, backyards och Fotrally.
Linda växte upp i Kiruna men 1989 flyttade hon ner till Stockholm tillsammans med sin föräldrar och sina två bröder.
– Jag gillar att lyssna på musik, äta god mat och jag älskar choklad, berättar Linda.

Hur kom det sig att du började med löpning?
Jag började med löpning för 5,5 år sedan. Min sambo Stefan hade tänkt springa Midnattsloppet 2012, men det var fullt så då sa jag att vi kan väl börja träna till Stockholm marathon 2013 & på den vägen började jag springa och jag ångrar inte en minut att jag började. I dags läget har det blivit 3 Stockholm marathon, 5 halvmaror ett gäng millopp, en Backyard ultra och 3 extremvandringar, Fotrally där man går tills det bara är en person kvar. I år gick vi 30,5 timmar Stockholm – Eskilstuna, lite drygt 15 mil och jag lyckades bli tredje dam.

Har du varit aktiv inom någon annan idrott tidigare?
Nej inte direkt, lite motionssimning bara.

Berätta om hur Stefan hjälper dig när du springer?
Stefan berättar med kortkommandon kant upp & kant ner, högersväng om 10 m tex, höga steg vid mer terräng skogsstigar osv. Jag springer 1,5 m bakom och håller i en stretchlina.
Stefan är en suverän löparledsagare. Han ger snabb information och försöker verkligen ha koll på allt när vi springer, för det går ju rätt fort ibland.

Stefan och Linda har en lina mellan sig.
Foto: Privat

Stefan:
– Det gäller att vara korrekt och tydlig när jag tolkar banan och meddelar kommandon, jag måste välja bästa löparspår för att undvika onödiga kanter och hinder för att kunna delge så få kommandon som möjligt, för säkrare löpning. Vilket ställer krav på mig när det går snabbt och är trångt, eller när man har sprungit väldigt långt och börjar bli trött i skallen, då får jag inte somna till.
Jag tycker det är kul att vara ledsagare, men ser mig egentligen inte som det när jag springer med min sambo Linda. Vi gör något vi båda gillar, och det är kul att kämpa sida vid sida, det är “vår” grej och vi hjälper och pushar varann till att göra bättre och bättre.
Men det är skitkul! Och jag tror och hoppas på att vi uppskattas i löparkretsar när vi deltar med vårat ekipage. Vi känns igen.

Stefan fortsätter:
Linda är en kämpe av sällan skådat mått, jag är stolt och glad att få kämpa vid hennes sida. Med en aldrig sinande positiv attityd, och ett djävlar anamma… så får jag ligga i med min träning för att kunna matcha upp för att kunna vara den ledsagare hon behöver för att kunna utveckla och utmana sig i sin löpning, med andra ord så pushar vi varann för att kunna göra vårt bästa.

Upplever du några speciella svårigheter med löpning som synskadad?

Det som kan vara svårt som synskadad löpare, är när vissa personer inte riktigt visar hänsyn, de kan ha svårt att springa i sitt spår och vinglar in i mitt. Eller när vi springer förbi någon, så kan jag få en känsla av att det retar dom att bli omsprungen av en synskadad.

Vad har ni för inplanerade lopp under nästa år?
2018 har vi 3 tävlingar inbokade. Trosa ultra backyard i slutet på april, sen blir det Stockholm marathon den 2 juni och i slutet av juni är det dags för vandringstävlingen Fotrally igen. Sen får vi se vad det kan bli.

Till sist
– Stefan an gör det möjligt för mig att kunna springa utomhus på det sätt som vi gör. Men nu i denna mörka årstid blir det mycket löpbandsträning, men det har jag absolut inga problem med, skrattar Linda.

Text: Sandra Lundqvist