TEC200

Anders Norén sprang 200 miles under Täby Extreme Challenge 20-22 april.
Här bjuder vi på hans Race report!

Den 1:a november förra året anmälde jag mig till TEC 200 miles. Jag hade gått och funderat på loppet ett antal månader och tänkte att det här var en inspirerande utmaning. Det var dubbelt så långt som jag tidigare sprungit och hade en maxtid om 54 timmar. Jag kände mig allt annat än säker på att jag skulle klara av det.

Min fru Sofia Gottberg Noren stöttade mig från första sekund, vilket hon klargjorde när jag tog upp idén för första gången. Om jag kommer ihåg rätt var hennes spontana ord: “Springer du TEC 200 så skiljer jag mig!”. Vi är dock fortfarande gifta och Sofia har stöttat mig i allt från träning och uppladdning till själva genomförandet under helgen.

Planen lades upp tillsammans med Johnny Hällneby. Eftersom vi hade ett halvår att arbeta med blev det möjligt att lägga upp block med fokus på styrka först, för att därefter lägga in mer distans och uthållighet. Jag följde planen närmast till punkt och pricka. I planen låg bl a två “överdistans-helger” med över 100 km löpning. Jag tror de gjorde gott.

Uppladdningen veckorna innan TEC var bra. Hela familjen åkte iväg till Zanzibar under påsk och då fick jag springa i riktigt hög värme. Det hade jag nytta av under den varma fredagen.

När det väl var tävlingsdag kände jag mig ganska lugn. Jag och Johnny hade sprungit varvet söndagen innan och kommit överens om vilka som var mina gåbackar på varvet och var jag skulle starta mina 2 stycken 5-minuters-gåpauser. Jag hade några målsättningar med loppet vilka alla egentligen var varianter på att jag skulle ta mig runt mina 28 varv på banan om 11,5-km inom maxtiden 54 timmar. Det som förvånande mig mest var att jag såg fram emot starten och att få ta mig an TEC-banan.

Utöver det jag själv skulle göra hade jag en hel del support. Sofia skulle ansluta till Ensta efter jobbet på fredag och sedan se till att jag kom i mål. Det är en enorm trygghet att ha Sofia i varvningen som ser till att jag får i mig det jag behöver vätske- och energimässigt, att jag funkar som jag ska och ser till att jag kommer ut på banan igen. Vi hade även kommit överens om vad som skulle göra att jag bröt (både Sofia och Johnny skulle vara överens om att det var “slut”) och att det annars bara gällde att få ut mig på varvet även om jag inte skulle vilja. Sofia hade även full koll på mina pacers och hanterade det. Kort sagt, jag skulle se till att röra mig framåt och allt annat runt omkring mig hände bara.

Utöver Sofia och Johnny hade jag en hel massa pacers som gjorde mig sällskap från kl 20 på fredagkvällen och hela vägen in i mål. Mer om dem nedan.

Starten gick kl 10 på fredagsförmiddagen. Solen var på ett strålande humör och det var lagom varmt i luften. Jag hade bestämt att springa på klockan direkt och farten var 6:40/km. Ellen Westfelt, Joakim Ahlin och jag tog följe. Vi hade ett riktigt trevligt varv med en hel del löparsnack. När vi närmade oss mina 5-minuters-gåställen valde de att testa min taktik första varvet. Det gjorde att vi höll ihop hela vägen till varvning. Vi enades om att det hade gått lite fort och att vi skulle splittra på oss så att vi alla kunde komma in i våra respektive planer för loppet. Jag gick därmed ut ensam på andra varvet men hamnade såpass nära Ellen att jag sprang om henne när hon gick och hon om mig när jag gick. Jag såg även Öyunn vid flera tillfällen både på det andra och det tredje varvet.

Efter de tre första varven, som kändes väldigt bra, tog Johnny ett allvarligt prat med mig. Jag höll för snabbt tempo och behövde sakta ner ca 10 minuter per varv. Vi enades om att längre gåpauser och fler gåbackar var lösningen. Jag tog till mig det och fick ner tempot till där det skulle vara.

Resten av eftermiddagen var ganska enformig. Det hände helt enkelt inte så mycket eftersom vi var få löpare ute på varvet och nu ganska utspridda. Det var varmt, så det var viktigt att få i sig vätska och salt. Samtidigt hade jag min löpning i Zanzibar i färskt minne, så det kändes som att värmen inte störde mig så mycket.

Vid varvning efter varv 4 stormade Martin Scharp in, ryckte åt sig det han skulle ha med sig på sitt nästa varv och försvann iväg igen. Han låg nu ett varv före mig och jag blev förvånad över att han redan varvat mig. Här fick jag även se att Anders Brohälll varit stark nog att kliva av pga sin krånglande nacke. Tråkigt, men samtidigt ett mycket klokt beslut.

Redan på fredagseftermiddagen slog Sara upp portarna till sin vätske- och godisstation i Saras backe. Det var ett kärt återseende och jag berättade för henne att jag från det varvet kommer se fram emot att ta ett glas saft eller vatten hos henne. Jag blev både imponerad och tacksam över att hon körde igång redan på fredagen. Jag fick även möjligheten att växla några ord med hennes föräldrar senare på kvällen och de berättade att Sara planerar och fixar allting själv. Hon är helt enkelt fantastisk!

Klockan 18 på kvällen startade backyard:en. Jag låg tidsmässigt i otakt med dem, vilket ledde till att jag egentligen bara såg tre backyard-löpare under hela tiden fram till den stora starten kl 10 på lördagsförmiddagen.

Från klockan 20 på fredagskvällen fick vi ha pacers. Ruben Andreas Zondervan skulle vara min nattliga följeslagare både på fredagen och lördagen. Jag kan ju bara känna en fantastisk tacksamhet gentemot Ruben. Det är, ska jag ärligt erkänna, inte många jag känner som skulle tycka det var en god idé att ta tåget upp från Lund en fredag för att springa ca 10 mil i mörker under två nätter. Men Ruben är en av de få… Jag kom in till varvning efter 7 varv (ca 80 km) några minuter över 8, så timingen var perfekt. Det var inte riktigt mörkt då, så vi kunde se lite av banan. Pannlamporna var med och vi tågade in i natten. Vi hade 5 varv tillsammans, då vi såg massor av grodor (eller om det var paddor), ett rådjur som stod och tittade på oss från samma ställe under tre eller fyra varv, vi pratade om allt mellan himmel och jord, njöt av himlens färgförändring från skymmande till helsvart till mörkblått till ljusare färgtoner. Vi höll ett jämt och bra tempo och höll fast vid gåsträckor och pauser. Vätske- och energiintag funkade fortsatt bra.

Det var lite kul att stöta på Johan Steene i tältet under småtimmarana. Han hade tagit de saltade kokta potatisarna till nästa nivå och serverade dem med en klick smör! Både smart och gott. Förutom energi att äta gav han även goda råd och pepp! Jag gillade särskilt den ganska självklara, men ändå så viktiga, uppmaningen att bara tänka positiva tankar. Det är lätt, särskilt när man börjar bli trött, att släppa fram negativa tankar och då hamnar man lätt på ett sluttande plan.

När natten övergick till morgon lade Sofia till pacing i sin “TEC-arbetsbeskrivning”. Vi fick tre fina varv tillsammans, varav ett var 100-milespasseringen. Enligt min plan skulle jag springa de första 100 miles på 22 timmar och jag kom in på 21t43m. Det kändes bra, även om jag nu började känna av distansen i benen!

Efter 100 miles var varje steg nytt distansrekord. För att göra loppet greppbart hade jag bestämt mig för att mentalt dela upp det i två stycken 100-mileslopp. Det innebar att även om jag visste att varje varv motsvarade ca 3,5% av totalen, så hade jag fokus på de första 14 varven. När de var klara började jag ett nytt lopp om 14 varv. Det var nog egentligen mer en teoretisk övning, men det gjorde det möjligt för mig att förhålla mig till distansen.

Fram till 100 miles fungerade allt oförskämt bra. Efter 100 miles hade jag 15 minuters vila i planen. Sagt och gjort, så lade jag mig i en sovsäck i en baden baden-stol i omklädningsrummet. Benen värkte, så det blev vila snarare än sömn. Efter 15 minuter var det dags att komma upp på benen igen och ge mig ut på banan.

Varv 15 var Sofias sista under lördagen och sedan klev Johnny på som pacer. Just denna varvningen var speciell eftersom det nu bara var några minuter kvar till start för 100- och 50-mileslöparna. Ett helt tält fyllt av löpare applåderade mig när jag kom in. Det var oerhört mäktigt och en riktig humörhöjare eftersom det nu skulle bli lite mer folk på banan. Här fick jag även träffa Pål Andersson och Anna Andersson som kommit till Täby för att uppleva TEC; Pål sprang och Anna supportade och pace:ade.

Nu började jag känna av en mental svacka, sannolikt för att jag började bli trött. Johnny och jag körde två varv i bra tempo, men jag kände mig seg.

Havrevägen, som under mina nu fyra år på TEC alltid har supportat oss löpare, ställde upp med fler stationer än någonsin tidigare i år. Jag räknade in 5 hus som hade ställt ut bord och bjöd på saft, vatten, apelsiner, bullar och senare på kvällen även våfflor med sylt och grädde! En fantastisk gata som, tillsammans med Sara, bara de är en anledning att springa TEC.

Så här dags hade även min far Lars Norén dykt upp. Han beskrev anledningen till att han var på plats så här (vilket jag tycker är fint): “Jag förstår inte riktigt vad det är du och de andra håller på med. Men jag förstår att det är viktigt för dig. Därför kommer jag naturligtvis dit och hjälper till!”

Varv 18 hade jag sällskap med Stefan Fastesson. Jag hade sett fram emot denna rundan eftersom Stefan nyss kommit hem från Marathon des Sables där han gjort en oerhört stark insats. Det var lite osäkert om Stefan skulle kunna springa eftersom MdS bl a hade kostat 7 tånaglar, men han kände sig stark. Vi hade en kul runda med många spännande historier från Marocko. Vi pratade även om energi och det blev snart klart för mig att Stefan kunde detta. Bl a fick jag förståelse för att min kropp vid det här laget var fullt sysselsatt med att bryta ner muskler för att få energi. Detta gjorde att vid varvning ville jag bara ha en sak: protein. Denna nya och kanske lite ovanliga craving vållade lite huvudbry, men löstes snabbt med köttbullar och ägg.

19 varvet gjorde jag tillsammans med Sanna Härdell som tagit på sig trädgårdsskorna dagen till ära. Det var dock inte så illa som det kanske låter, utan ett par jordiga skor. Vi fortsatte hålla jämt och bra tempo.

Efterföljande två varv fick jag sällskap av Christoffer Jakobsson Gottberg. Vi körde också på enligt plan och de mest händelserika strapatserna var väl Christoffers svårigheter att hålla sig på benen. Han samlade på sig inte mindre än två huvudstupa fall på dessa två rundor, vilket innebar att han vann den tävlingen med 2-0 över mig. 

Benen hade nu börjat göra rejält ont, samtidigt som jag började bli riktigt trött. Vi hade kommit överens om att jag skulle springa till dess att det mörknade innan jag fick en ny 15-minutersvila. Efter 21 varv och 150 miles hade jag förtjänat den. Klockan var nu snart 21 på kvällen och jag hade varit igång i nästan 35 timmar. Det blev som vid den tidigare gången endast vila och ingen sömn, pga. värkande ben. Reveljen blåstes efter 15 minuter och då var det dags för Jakob Rutberg att äntra spåret tillsammans med mig. Det var nu mörkt ute och jag gick in i andra natten.

Tempot hade sänkts och det berodde mycket på att mina ben var stela och ömma. Vi lyckades dock ta oss runt i rimlig fart och ha det trevligt under tiden.

Framåt 1 på natten klev Ruben på spåret igen. Tempot var nu avsevärt lägre och på de längre löpsträckorna var jag nu tvungen att lägga in gångpauser mitt i eftersom främst knäna började protestera högljutt. Låren hängde då gärna med i klagokören. Det var färre grodor (paddor?) denna natt, vilket sannolikt berodde på att temperaturen gått ner jämfört med föregående natt. Ruben och jag körde tre varv och det var nu som även synen började påverkas av min trötthet. Även om jag inte fick hallucinationer lyckades jag se tre stora rosa grisar i ett dike, som vid en närmare granskning visade sig vara gråa stenar, två personer som på avstånd stod och höll upp en skylt över huvudet (ett träd), samt det mest obehagliga, vilket var att grusstigen under mig forsade fram som en flod. Jag hade svårt att fokusera blicken och det mesta blev bara suddigt.

Efter 25 varv fick jag OK att ta en extra 15-minuters sömnpaus. Det var välbehövlig och jag somnade direkt och sov hela den långa kvarten! Jag kände mig som en ny och väldigt stel människa när jag väcktes. Dessutom visste jag att jag skulle klara av att gå i mål eftersom jag hade 3 varv kvar och mer än 10 timmar till maxtiden.

Varv 26 körde jag med Anders Brohäll som hade varit så klok i fredags. Det var riktigt kul att få springa med honom och vi höll ett bra tempo. Benen var ömma, men det var inte så illa som innan sovpausen. Vi snackade oss runt varvet och Anders lämnade över pacer-pinnen till Kristian Ekfors. Nu hade stelheten börjat sätta sig mer rejält och det var svårt att springa bort den. Vi gick en hel del under varvet, även om jag försökte springa på så gott och så ofta jag kunde.

Vi kom runt som vi skulle och Sofia stod redo för att avverka det sista varvet med mig. Jag hade nu 6,5 timmar på mig för att ta mig runt 11,5 km, så nu var det dags att säga hej då till alla backar, stockar, grenar och rötter. Nu verkade benen dock väldigt färdiga med sina insatser så det blev mestadels gång. Jag var kanske inte på mitt bästa humör, utan mest intresserad av målgången. Sofia fick prata på för att hålla mig vaken, så stegade jag på efter bästa förmåga. Det blev några kortare löpsträckor, men benen var snabba med att säga tack, men nej tack till dem.

När vi kom uppför stora stenen och skulle svänga vänster in på spåret mot mål dök Casper och Milla upp. Det var en del av min målbild att jag skulle gå i mål hand-i-hand med dem och nu var det äntligen dags! Det blev en lugn promenad in mot mål och så joggade vi de sista 15-20 meterna. Väl i mål var jag faktiskt mest trött, men naturligtvis väldigt glad och stolt över prestationen! Att jag kom in på andra plats var naturligtvis en fantastisk bonus. Min sluttid blev 49h52m33s.

Jag har en massa personer att tacka för helgen!

Alla ni nio som pace:ade mig och såg till att jag hade sällskap under 21 varv eller 241,5 km! Stort tack!

Alla ni som var i tältet och såg till att det var sådär lagom mysigt, så att jag ville stanna till ett litet tag och få i mig energi och kanske tanka lite kraft, men inte för länge… Och vilket stöd ni var som kollade upp vid varje varvning om jag behövde och/eller ville ha något. Det tog inte många sekunder innan jag hade fått en mugg kaffe, buljong eller annat stucket i min hand eller annat som behövdes just då. Stort tack!

David Sundvall, vilken fantastisk tävling du håller i! Tack för allt ditt slit för att vi andra ska få plåga oss rejält under lång tid! Du har skapat en favorittävling för mig och många andra. Jag har ju nu testat alla olika distanser (förutom backyard) och tycker nog att 100 miles känns som den bästa för mig…

Jan-Erik Ramström, Jonas Wängberg och alla andra som fixar, stöttar och hjälper till att hålla ihop tävlingen – stort tack för ert engagemang.

Johnny hade ju en tredelad roll den här helgen. Dels support under dagen på fredagen, dels pacer. Men det största bidraget var ju att få mig redo för start och målgång och det verkar ju ha lyckats bra. Kanske en idé på ett nytt program: “20 månader mot 200 miles”. Tack Johnny!

Och sist men absolut inte minst… Stort tack Sofia – det här hade inte lyckats utan dig. Den här målgången förtjänade och slet vi ihop till tillsammans. Vi är ett väldigt bra lag!

Näringsintag:
Dryck på varven: En flaska vatten, en flaska Perpetuum.
Tuggbar energi på varven: Clif Bloks i många olika smaker. Testa gärna Ginger Ale – den är toppen!
Vid varvning (vid varje/många varv): Salt, BCAA, saltade apelsinklyftor, saltad kokt potatis
Vid varvning (efter tycke och smak): Potatismos, köttbullar våffla, kaffe, buljong, tomatsoppa

Klädbyten:
Strumpbyte var 4:e varv, plus ny insmörjning med SportSlick. Detta gjorde att jag hade lite ont och fick tejpa främre trampdynorna, men väl i mål hade jag inte en enda blåsa och alla naglar sitter där de ska.
Klädbyte var 8:e varv

Nu är det fortsatt vila som gäller ett tag till, innan det är dags att börja titta framåt mot Comrades och Western States!

Foto: David Sundvall, Anders Norén

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail