Sjunde gången över USA

Åldern verkar inte ha så stor betydelse inom ultralöpning. Jag är nu som 71-åring ute på min sjunde löpning över Amerika och uthålligheten är ungefär som när jag var 59 och sprang för första gången.

Amerikaner jag möter frågar lite diskret hur gammal farbror är. I frågan ligger underförstått att en så gammal gubbe knappast kan springa över en hel kontinent, en sträck på drygt 500 mil. Och även om de tror mig, utgår alla från att jag går. Att springa så långt gör ingen vettig människa här.

Jag är själv också lite förvånad att orken inte tryter på äldre dar och tacksam för att jag fått vara skadefri under i stort sett 40 löparår. Och märkligt nog känns detta, mitt sjunde löp som det lättaste. Visst, det går lite långsammare nu men uthålligheten har knappt påverkats. Jag snittar på cirka 55 km per dag och tar inga vilodagar. Min sträcka Los Angeles till Cony Island, New York, väntas ta cirka 95 dagar.

När detta skrivs har jag sprungit drygt tre fjärdedelar av totaldistansen, är i Kokomo, Indiana och har korsat tio delstatsgränser.

Lätt? Både ja och nej. Vissa dagar kan vara tuffa, särskilt vädret är en utmaning. Jag älskar värme men under detta löp har det varit ovanligt kallt. Denna gång har jag dock sluppit snö och tornados. Ett annat problem för en löpare utan följebil och som inte vill campa är att vissa dagsetapper kan bli lite för långa (springer aldrig mer än åtta mill per dag och inte kortare än en mara).

Skaderisken är hög under den här typen av löp. Att springa varje dag uppemot 100 dagar i sträck kräver att du har en bra träningsbakgrund med många mil per vecka och att du också sprungit många år. Jag har sett exempel på duktiga löpare som skadats och tvingats bryta på grund av överbelastningsskador. Ett fel de ibland gör är att de springer för långt- allt känns bra och de frångår ursprungsplanen och lägger in några extra mil.

Med risk för att trampa en och annan ultralöpare på tårna vill jag ändå hävda att många överskattar sin förmåga. Att på en tävling springa 50 eller 100 miles är en sak, att springa 5 mil eller längre under flera månader är en helt annan sak. Så kanske är det ändå inte så lätt. Jag har lyckligtvis aldrig varit skadad under ett coast to coast. Det är de två första veckorna som är kritiska. Har du klarat dem, ja då kan du vara tämligen säker på att det håller hela vägen.

Jag har några knep för att undvika skador. Förutom en gedigen träningsbakgrund gäller det att ta det lugnt i alla lägen. Inse din begränsning, var överdrivet försiktig med allt. Byt skor varje dag- jag har tre oika skotyper och springer aldrig med samma par två dagar i sträck. Ibland byter jag skor mitt under dagen.

Arizona Foto: Privat

Hur går då ett kontinentlöp rent praktiskt till? Ja, alla kontinentlöpare utan följebil springer med en babyjogger, en trehjulig barnvagn där all utrustning förvaras. Jag har valt att bo på motell men har ändå med mig lite campingutrustning att användas i nödfall. Jag har en bestämd rutt som jag följer slaviskt. Att planera en rutt kan vara månaders arbete. Svårigheterna är att hitta motell på lagom avstånd. Tyvärr ligger inte motellen på 5-6 mils lucka så ensamlöparen måste vara kreativ. När det varit åtta mil eller längre till motellet har jag blivit skjutsad i bil av privatpersoner. Jag kallar detta för en ”Steve”, namnet efter en motellägare i Montana som glömde att skjutsa mig trots att vi avtalat om det. En Steve kan gå till så här: Du springer 6 mil och har avtalat med någon att hämta dig och köra tillbaka dig till motellet för att nästa dag köra ut dig till platsen där du blev upphämtad. För att minska bilåkandet kan det vara bättre att springa 3 mil, vända och springa tillbaka och nästa dag bli utkörd 6 mil. Jag har hittills haft en handfull Stevar. Det viktiga för mig har varit att springa hela distansen, inte nödvändigtvis den exakta sträckan.

Jag har alltså inte följebil. Det har dock nästan alla andra som springer eller går över Amerika. Gruppen kontinentlöpare/gångare är liten, varje år handlar det om högst 5-10 personer. De som har följebil har det mycket lättare men tråkigare. Fördelen med följebil är dock att det inte blir några problem med att finna motell, löparen slipper dessutom all planering och annat runt löpet.

De flesta tänker på den rent fysiska prestationen. Men jag gissar att svårigheterna ligger minst lika mycket på den mentala inställningen. Du måste nog ha ett starkt psyke för att lyckas. Och nog så viktigt är att du gör det för din egen skull, inte för att vara märkvärdig. Gott om tid och en stor reskassa underlättar. Grovt uppskattat ligger min totalkostnad på ca 150 000 kronor. Med camping blir det mycket billigare men det är inget jag rekommenderar.

Nå, varför göra en en sådan här grej, dessutom sju gånger? För mig är den stora behållningen att träffa en massa människor och se dom små städerna i Amerika som inga turister ser. Man kan göra liknande löp i Sverige eller på kontinenten men jag har fastnat för Amerika. En mer uppmuntrande och generös befolkning har jag aldrig stött på någon annan stans. Men innan du packar Amerikaväska, gör först några flerdagarslöp i Sverige.

Text: Björn Suneson
Länk till Björns hemsida