Andorra Ultra Trail Vallnord på hög höjd

Läsarbidrag från Christer Svensson

Att springa maraton på över 9 timmar låter inte så värst imponerande då jag förra årtiondet sprang maraton på under 3 timmar. Men berättar jag att det är över 3000 m höjdmeter att forcera får det hela en annan dimension. Utförslöpningen och den tunna luften i kombination med värme och högansträngning resulterade att undertecknad fick kasta upp vid tre tillfällen och enbart kunde få i sig vatten sista fem timmarna.

Furstendömet Andorra ligger i Pyrenéerna på gränsen mellan Spanien och Frankrike. Huvudstaden heter Andorra la Vella och Andorra är en av Europas mikrostater. Det bor 80 000 invånare i landet som är i storleksordning en tredjedel av Ölandsstorlek. Andorra är inte med i EU men då Spanien och Frankrike är det får de flera förmåner. Exempelvis har landet samma förmåner som EU-medlemmar vad gäller varuhandel. Landet har ingen egen försvarsmakt men upprätthåller en egen utrikespolitik. De första demokratiska valen hölls 1993 och numera är man med i Förenta nationerna och Europarådet. Andorra är en av de stater som har högs medellivslängd. Vilket jag kan tycka anmärkningsvärt då de flesta man såg var rökare. I ärlighetens namn var säkert en och annan turist av dem. Andorra är indelat i sju regioner eller enheter. Ultraloppet hölls i Ordino vilket är en av de sju enheterna.

Andorraner utgör en minoritet i sitt eget land med ca 30 procent av invånarna. Till största gruppen är spanjorer med över 40 procent. Portugiser är fler än fransmän. Det officiella språket är katalanska. Andorra har ingen järnväg eller flygplats. Flyget från Kastrup till Barcelona tar knappa tre timmar. Därefter väntade bussresa på slingriga vägar. De 200 km tar tre timmar och tre kvart. Minst ett dussin tunnlar åkte vi igenom och enda regnet som kom under vistelsen var på ditvägen.

Loppet startades 2009 och avgjordes nu för elfte året. Första året var 657 löpare med. Drygt 3000 löpare är med på de sju distanserna där anmälningstaket nås snabbare för varje år. Löparna kommer från imponerande sjuttio olika länder där en fjärdedel är kvinnor. Störst klass var den jag sprang som hette: Marató dels cims med 638 startande (750 anmälda) och 579 fullföljande. Euforia är den längsta sträckan på 233 km och 20 000 höjdmeter med ett banrekord på 67 timmar och 13 min. Ronda är näst längst med 13 500 höjd meter. Mìtic innehåller 9700 och Celestrail 5000 m fördelat på sina 83 km. En del räknar inte kilometrar i dessa bergs lopp utan man räknar i hur många höjdmeter tävlingen är i.

AUTV pågick 16-21 juli i år. Själv startade jag på lördagen den 20: e. Många springer med stavar och ryggsäck är obligatorisk utrustning. Vid insläppet till startfållan kontrolleras först att chipet i nummerlappen fungerar. Därefter väntar en längre kö för genomgång av löparryggsäcken. Enda kravet tycktes vara att vi hade med oss regnkläder under tävlingen. På hemsidan finns fler saker uppräknade på nödvändiga saker. Ju längre sträcka desto noggrannare kontroll. Jag är glad att jag inte tog längre än de 42,5 km som min tävling var på. Att jag efteranmälde mig till Kristianopel Marathon i Blekinge veckan före tog ut sin rätt. Helt återhämtad var jag nog inte. Det tog 30 sekunder att komma över startlinjen. Det var de 30 sek som skilde min klocka mot arrangörernas efter målgång. Vi hade ändå tur för det var varmare väder både dagen före och dagen efter.

När starten är klockan 08.00 visste jag att första timman blir behaglig innan värmen kommer. Nu sprang vi mycket under träd och var således i skugga som tur var. Enbart fyra vätskestationer är inte mycket på en mara. Speciellt inte när maxtiden är 14 timmar. Att ha med vätska så det räcker under hela loppet visar sig alltid vara avgörande. Inte minst i AUTV (Andorra Ultra Trail Vallnord). Terrängen är så eländig att arrangören flyger ut mat och dryck med helikopter till de olika stationerna för att serva oss löpare. Fast ärligt talat är det så pass svårforcerad terräng att det på flera ställen är omöjligt att springa. Har man dåligt balanssinne är AUTV inget att rekommendera till. Första och sista km är på asfalt. Stigarna är så små och smala att det är svårt att passera framförvarande. Speciellt då deras stavar tar stor plats.

Fyra första km var hyfsat snälla. Därefter väntade en 800 m stigning. Partiet mellan 15 km och 25 km klättrar vi från 1500 m upp till 2740 m. Och då menar jag klättra. Inte löpning eller gång. I reklamen inför loppet ser jag ett foto på en löpare som drar sig uppför ett berg med hjälp av kättingar av stål. Det där slog jag ifrån mig och undrade vad den bilden gjorde på mitt uppslag och ingen av de andra distanserna. Ett par timmar senare stod jag själv i kö för att påbörja min klättring. Ett fel steg där och man ramlar ner nära 100 m på nolltid. Bäst att inte titta nerför.

Klättring med kättingar.

Mina bekymmer hade dock börjat tidigare. Jag upptäckte att jag var starkare än samtliga löpare runt om mig på att klättra uppför. Antar jag kan tacka min gångträning för det. Däremot nerför tappade jag och snart märke jag, närmare bestämt efter en timma, att framsida lår började bli helt söndermosade av all utförslöpning. Det får jag också tacka gången för. För att hävda mig tryckte jag på ordentligt i uppförsbackarna (läs mördarbackar) så jag har marginal när det väl börjar gå nerför igen. Pulsen är kanske inte jättehög men att befinna sig en bra bit över 2000 m höjd gör att huvudet mitt känns som det ska sprängas. Här var det synd så klart att jag inte lyssnade på kroppen och använde mig av min rutin. Beter mig som en nybörjare. Killarna som bett arrangören att köra ut sina ryggsäckar med provianten fick sin i rätt löpriktning. Medan vi andra fick kasa nerför en ravin och lika lång väg tillbaka. Det var inte mycket mat jag fick i mig. Svårt att svälja och på väg upp uppför ravinen rinner krafterna ifrån mig när jag spyr som en kalv.

Jag har varit ute i fyra timmar och avverkat halva sträckan. Två timmar tidigare kunde jag forcera en km uppför på hiskeliga snabba 20 min. Jag passerade otaliga medtävlande. Nu blir jag bara deprimerad av att titta på klockan för tiden går men några nya km blir det inte många av. Fler och fler bergsväggar och kättingar och klättra uppför mot toppen Casamanya 2740 m höjd. De flesta stannar till ett kort tag för att hämta andan, beundra utsikten och ta ett par foton innan nerfärden. Hur många placeringar jag tappar härifrån vet jag inte men många är det. En funktionär undrar hur jag mår när jag en stund senare tvingas kasta upp för andra gången. Jag pressar fram ett leende och gör tummen upp. Volontären ser nöjd ut och låter mig fortsätta.

Humöret är långt ifrån på topp när jag äntligen kommer fram till sista mat och dryck stationen. Härifrån kommer det ta ett par timmar till innan jag är i mål. Till skillnad mot de tre första får vi nu vår förplägnad i ett stort tält. Det är olidligt varmt där inne. Det enda som brukar funka. Det fungerar inte den här gången. Inne i tältet spyr jag upp vattenmelonen jag nyss fått i mig. Ingen regerar. Möjligt att ingen såg mig sitta på huk. I mitt omtöcknade tillstånd inser jag inte att alla är lika trötta och har fullt upp med sig själva. Då jag är bra på att dricka så räcker det med att dricka vatten för att överleva fram till mål. Terrängen som nu tar vid är snällare mot kroppen. Om det inte varit för alla jäkla rötter.

Det heter att Småland är stenrikt. Rikt på stenar alltså. Andorra är så pass rikt på stenar att bara någon procent av dess yta är odlingsbart. Det mesta får importeras. Jag är glad att skorna höll så pass bra för all sten. Långa sträckor var det enbart sten vi sprang på. Jag har dragit ner på tempot då jag var så illa tvunget till det. Sista 2 km är jag pigg igen och avancerar fem placeringar. Dock var ingen av dem i min klass. I Andorra får du starköl efter målgång. Den satt fint. Jag är trött och sliten så klart efter 9:08.15 men jag har mått sämre i många andra tävlingar efter målgång. Nu kan jag få i mig lite tilltugg och kom på att något är fel. Får vi bara öl och korv efter målgång tänker jag. Jag frågar en löpare som visar mig rätt där jag kan hämta ut medalj, pannband och så får jag välja om jag vill ha en Pikétröja eller en långärmad funktionströja. Jag väljer den senare. I mitt lopp var det blå nummerlapp och tröja medans det var andra färger i de övriga loppen. I Andorra är toalettstolarna inte lika höga som hemma. Vilket gör det extra svårt att komma ner och upp från dem med ömma lår. Läs söndertrasade muskelfibrer.

Christer Svensson Växjö AIS
www.andorraultratrail.org

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail