Ultrakrönika – Frida Södermark

Jag fick ta över stafettpinnen efter Sandra Lundqvist. Nu kanske ni undrar. Hann hon till Sparta. Jodå, hon fick kyssa statyn av Leonidas. Vilken känsla. En kamp mot klockan och tröttheten. Men hon gjorde det med bravur. En väg fylld av motgångar och fantastiska upplevelser.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. De där raderna satt på en dörr till ett av lärarrummen när jag gick i skolan. Inte hade jag väl då en tanke på vad de orden verkligen skulle kunna innebära för mig.

För efteråt. När vi reflekterar över vårt lopp eller träningspass. Inte är det väl bara målgången vi kommer ihåg. Klart den härliga känslan över att vara klar är ljus i minnet. Firandet. Lyckokänslorna. Men sedan. Då är det vägen vi pratar om. Den storslagna utsikten över havet efter 34 km. Gänget som peppade och spelade musik på toppen av backen efter 14 km. Bullarna och blåbärssoppan i Mångsbodarna. Glassen vid 35 km under VikboVändan. Leran som byggde på under skorna på leråkern. Det piskande regnet från sidan klockan 11. Mannen som sprang om efter 23 km iklädd ett Eiffeltorn. Geten med nummerlapp. När halva startfältet sprang fel och fick gena över en motorvägsled. När de bjöd på vin och whiskey mellan Wien och Budapest. Kontrollen där folk hejade så att du fick ont i öronen. De salta potatisarna du inte var ett dugg sugen på. Barnen som bjöd på godis. Den magiska skogen som tagen ur en saga. Skyltmannen vid 5 km. Pensionärerna vid energistationerna i Adak som ville att du skulle sätta dig och fika under pågående SM. Kören i skogen under Lidingöloppet. Trummorna under bron i Berlin. De monumentala byggnaderna längs floden i Moskva. You name it.

Att använda vägen som motivation försöker jag även göra under mina träningspass. Lyfta blicken och ta in min omgivning. Det är klart att det blir lättare att springa tröskelpass på vägen hem från ett möte. De nio milen uppdelade på två dagar blir roligare om man tar tåget till Mjölby och springer via Vadstena till Trehörna för att sova på pensionat innan de sista milen till Tranås för att ta tåget hem. En vinterrunda i december blir annorlunda om man tar första tåget till Kimstad och med pannlampa får snöpulsa innan plogbilen hunnit ut. Får se dovhjortar i soluppgången och väl framme i Finspång efter 50 km får köpa mjölk på ICA och ta bussen hem. När löpningen till ett bergskloster i Armenien resulterar i att liftandet på hemvägen tar dig med hem till en okänd familj för julfirande, ja då kan man inte bli annat än lycklig.

Och nu till rundan i Örebro där jag testade Backyard för första gången. Den hade också sina fördelar och ställen man såg fram emot att passera. Varv efter varv. Det gick inte som jag hade tänkt mig men jag lärde mig en himla massa av de andra deltagarna. Detta är en väldigt trivsam träningsform och jag är redan anmäld till mitt nästa lopp. Fast detta med vägen. Att vara på väg. Här finns inget slut. Det är en tuff faktor för motivationen att jobba med. Någon som är fenomenal på detta och nyss slog sitt eget svenska rekord och sprang 37 varv i Big Dog är Anna Carlsson.
Nyfiket lämnar jag över stafettpinnen till henne.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

Text och bild: Frida Södermark

 

reddit