7:e IAU 24 HOUR WORLD CHALLENGE och 16:e EUROPEAN CHAMPIONSHIP 2009

Skriv ut...

Författare: Henrik Olsson


− En tur i Bergamo, Italien −

Runes rekord står sig, men 6 maror och 2 guldmedaljer var ett gott dagsverke.

I oktober 2008 hade jag nöjet och äran att landslagsdebutera i Seoul. Tyvärr hade jag varit skadad hela sommaren och prestationen blev därefter, även om resan var ett stort nöje och jag räddade hedern genom att ta mig över min skamgräns på 200 km. Men nästa mästerskap skulle äga rum i Bergamo redan i maj 2009 så det var enkelt att sätta upp ett nytt mål att träna för. Analysen var enkel: skadan var en följd av lite snabbhetsinriktad träning (som gav pers på halvmara och mara) och hade lett till att det blev alldeles för få långpass under året. För att komma väl förberedd till Italien gjorde jag upp ett grovt veckoträningsschema för 2009:

• Måndag: vila
• Tisdag: 2 timmar lugn löpning, delvis med LK TV-88
• Onsdag: 1 timme löpning i hyfsad fart, eventuellt terräng
• Torsdag: 2 timmar lugn löpning
• Fredag: vila
• Lördag: 1 timme ganska rask löpning
• Söndag: 3-6 timmar långpass (6 timmar varannan vecka)

Fokus låg på sextimmarspasset varannan vecka, med ryggsäcken packad med mat och dryck och löptempo som i ett 24h-lopp. Viktigt också med två vilodagar per vecka för återhämtning och tid till annat. Dessutom ingick lite lätt överkroppsträning till TV-nyheterna de fyra dagarna med minst löpning. Detta program följdes relativt väl under januari-april 2009 och gjorde mig bättre tränad än någonsin förut.

I december 2007 sprang jag 246,5 km på Bislett 24h efter att ha nått mitt mål på 24 mil efter ca 22:45. Nu var jag klart bättre tränad så 26-27 mil kändes som ett rimligt men tufft mål och därmed skulle jag sikta mot Rune Larssons svenska rekord. En titt i tidigare års resultatlistor visade att detta skulle kunna räcka till medalj. Ett delmål var att passera 253,2 km som är sex marathonlopp.

Jag brukar dra ned ordentligt på träningen inför ett 24h-lopp, enligt principen 75-50-25 procent av vanlig träningsmängd de tre veckorna före loppet. Nu blev det så att jag firade bröllop en vecka före loppet och fick svensexan veckan innan det (med två löppass under svensexan, vad det nu säger om mina vänners bild av mig) så uppladdningen blev annorlunda men nöjesfylld.

På torsdagen åkte jag och hustrun till Bergamo tillsammans med några av de andra löparna. I Seoul hade jag delat rum med Anders Thunberg och vi trivdes väldigt fint ihop och var båda väldigt laddade inför loppet, så det var på gott och ont jag nu fick bo ihop med någon jag känner väl och som inte är särskilt intresserad av löpning. Fredagen ägnades åt lite sightseeing i Bergamo och på kvällen var det invigning och pastaparty. Det kändes som Bergamo var en lagom stor/liten stad för detta evenemang där banan kunde ligga mitt i staden med nära till både hotellet och stationen. Dessutom verkade arrangörsklubben Runners Bergamo ha många medlemmar och loppet var ytterst välarrangerat, delvis på tvärs mot fördomar mot italiensk organisation men det var ju norra Italien.

Lördagen inleddes med ordentlig frukost (också den bättre än väntat på sydländskt hotell) och lugna förberedelser fram till starten kl 10. Varvet vi skulle springa var 1134 meter, och min plan var att springa 10 varv per timme så länge som möjligt. Detta skulle ge 136 km på 12 timmar och kunna leda till 26-27 mil. Som vanligt skulle jag gå fem minuter varje timme vilket gjorde att jag tog gångpaus vart tionde varv (då jag åt och drack ordentligt, dessutom drack och åt jag lite efter varv fyra och sju i ordningen). Vädret var soligt med 20-25 grader på dagen men hus och träd gav en hel del skugga längs banan och banan var småkuperad på ett sätt som gjorde att det kändes som det var mer nedförsbackar än uppförsbackar.

Löpningen kändes bra och det kändes precis lagom ansträngande att hålla det planerade tempot. Jag fick höra att jag låg elva efter en timme och tjugoetta efter två timmar (första gångpausen togs efter en timma). Timmarna gick utan större dramatik: jag sprang och drack och åt och hejade på de andra löparna precis som vanligt. En enda gång under loppet bjöds det lite ordentlig mat (pasta med pastasås), men det var välfyllda tallrikar så medhjälparna kunde ta hand om resterna och servera från dem flera gånger under loppet. Allteftersom sjönk förstås tempot och efter tio timmar hade jag halkat efter 10 varv/timme-schemat och övergick till att ta gångpaus vart nionde varv. Någon gång där fick jag höra att jag låg tvåa i loppet men brydde mig inte så mycket om det, jag visste att jag gått ut relativt hårt och det kunde vara många som startat lugnt för att gå hårdare under natten. Såvitt jag förstått efteråt hade jag 133,8 km efter 12 timmar.

Natten var sval och skön och jag kastade kepsen men fortsatte svalka mig vid svampstationen varje varv (dock började de köra med ljummet vatten i svamparna på natten vilket kanske uppskattades mer av andra än av mig). Efter femton timmar fick jag höra att jag ledde loppet och såg att japanen som haft ledningen inte sprang särskilt bra just då. Strax efter det började jag känna av en blåsa under foten men litade på erfarenheten att det går över, speciellt som jag inte ville stanna till just då. Därefter fick jag varje timme rapport av Kjell-Ove om hur många varvs ledning jag hade och den ökade stadigt. Ett tag var det en ryss och en dansk som låg närmast efter och sprang relativt bra, men så småningom varvade jag dem och insåg att jag var starkare.

Efter sisådär tjugo timmar förstod jag att jag hade loppet i egna händer och kunde vinna om jag bara höll ihop det hela. Då sattes fokus ännu mer på medaljerna och distansen blev mindre viktig. Tidigare hade jag då jag kände mig pigg tryckt på lite extra i utförslöpan men nu ville jag inte riskera någon muskelbristning eller vrickning (det fanns några få hål i asfalten) utan försökte löpa kontrollerat. Efter tjugotvå timmar var ledningen svårintaglig och jag unnade mig lite gångpaus vart tredje varv, och sista timmen var segern säkrad och den mentala energin räckte bara till att gå resten av tiden (enda skälet att röra sig framåt nu var att samla km för lagtävlingen där Reima och Christian kämpade på bra). Sista varvet fick jag en flagga att hålla (mig) i. Skön känsla att vara världs/Europa-mästare. Blev lite förvånad efter loppet att det blev så långt som 257 km och känner att det skulle kunna bli klart längre i kommande lopp.

Efter loppet blev det lite intervjuer och fotograferande och sedan var det skönt att först klättra ner i badkaret på hotellet och sedan äta lunch bestående av hamburgare och pommes frites före prisutdelningen. Denna blev en ganska utdragen tillställning med en trött publik men det var en speciell upplevelse att få klättra upp på prispallen och höra nationalsången (av hänsyn till hustrun sjöng jag inte med högt). Också kul att laginsatsen räckte till en bronsmedalj i EM. På kvällen blev det gemensam middag med laget innan vi skildes åt (jag och hustrun tog sedan några dagar semester i Milano med mycket promenerande som blev lite raskare för var dag).

Detta var mitt andra mästerskap och även denna gång var det väldigt roligt att få umgås med de andra löparna och springa i blågula kläder. Vi är ju hobbylöpare och det här är svårslagna semesterresor. Tack till Kjell-Ove och de närmast sörjande som var med på resan och hjälpte till under loppet.