Peter "Sudden" Sundelius
Jag erkänner redan från början, jag har ljugit, jag hade aldrig sprungit ens tre mil. Det längsta jag någonsin sprungit tidigare var två varv på milslingan utanför Enköping. Sen har jag förvisso gått tre mil både här och där med och utan packning men maraton handlar ju om att springa. Springa långt och vi nu skulle springa ännu längre. Vi skulle springa ultramaraton − 10 mil. Nu i efterhand förstår jag faktiskt inte varför vi ställde upp.
I logement 1 i Enköping någon gång i vintras började Carl Drott med att säga:
− ”Förresten Sudden, du tycket väl om att springa?”
− ”Jo det gör jag väl.”
− ”Ska du inte med och springa ultramaraton i Lappland då, det är i sommar, 100 km.”
− ”Jag vet inte, men om du anmäler dig så gör jag det också.”
Behöver jag nämna att jag mest trodde det var tomt snack som det mesta som dyker upp mellan ölkorv och givna tillbehör?
Så står vi där, Drott och jag, uppe vid skolbyggnaden i Adak. Resan upp har tagit ungefär 12 timmar och gått väldigt smidigt. Vi blir vänligt omhändertagna av arrangörerna. Helt spänd av förväntan har jag inte känt mig ett dugg sömnig under resan upp eller trött från onsdagens avslutningsfest. Fixar och donar med utrustningen och registrering, pang där gick startskottet och vips så är man iväg.
Att ta det lugnt är nyckeln till distansen. Vi springer, fikar, pratar med alla härliga människor i vätskestationerna och springer om gångare som inte fikar.
− ”Ni har alltså tänkt gå upp i vikt under loppet”, får vi höra från en skäggig äldre herre tredje gången vi springer om honom.
Allt som allt så är det ganska skönt att springa 6-7 kilometer i midnattssolen, se en rökpelare leta sig upp mot himlen, tecknet för att pausen är nära. Sjunka ner på en bänk, byta ett par ord med medtävlande och ortsbor medan man äter chips, choklad, blåbärssoppa, ölkorv, valnötter - egentligen allt som går att stoppa i munnen och sedan fortsätta. Vid 4,2 mil får jag upp min mp3-spelare och Manowar hetsar mig framåt på vägarna, det går riktigt bra.
Förändringen sker på en lång raksträcka innan Slagnäs vid 6,3 mil. Jag ser 60 km-skylten men de kommande tre kilometerna går otroligt långsamt. Ilska uppbådar sig, de här tar orimligt lång tid. Till slut kommer vi fram till Slagnäs och tar en paus på en kvart. Jag och Carl tar beslutet att gå en bit för att ta igen oss och börja springa lite senare. Vi börjar aldrig springa riktigt seriöst igen, det gör ont i startsträckorna. Känslan av att vi i alla fall är över hälften är skön, den får det hela att gå lite smidigare.
För att beskriva hur det kändes efter 7 mil ska jag använda en liknelse. Tänk er en fin, putsad bil, fulltankad, motorn låter som den ska, tre personer i baksätet men med trasiga hjul. Hjulen är inte fastskruvade ordentligt och lossnar bara mer och mer. Precis så är det med mina ben. Jag mår bra, är glad, vädret är fint men benen blir mer och mer stumma. Mp3-spelaren har gått sönder. Inuti bilen börjar passagerarna ha synpunkter på hur långt vi egentligen ska åka. Till mål, säger föraren. Till Drott säger jag ingenting längre. Vi haltar fram längs vägen.
När vi har 6 kilometer kvar till mål säger jag till Drott: "Vi bryter, seriöst.” Han bara skrattar, vi fortsätter in i mål. Under 16 timmar har vi rört oss och nu är vi stilla. Vi tar en bild och haltar in på våra rum. Jag tar av mig kläderna och somnar. Vaknar någon timme senare av att jag ser att det är prisutdelning. Jag sätter mig på sängkanten, försöker ställa mig upp men jag kan inte stå, än mindre gå de 500 meterna till prisutdelningen. "Lönlöst”, tänker jag och vrider mig tillbaka i sängen och sedan sover jag 13 timmar till.
När jag vaknade morgonen efter kändes det trots all värk jävligt bra.
Peter "Sudden" Sundelius: På 45 plats i Lapland Ultra Marathon 2008
