Frosten låg ännu lätt på gräset när vi gav oss av, men solen var på uppåtgående och värmde den rekordstora löparskaran. Men trots att deltagarantalet växer lyckas arrangören behålla det lilla loppets gemytlighet. Banan är vacker, på sina ställen mycket vacker, och omväxlande. Jag gillar blandningen av teknisk terräng och mer lättlöpta partier. Fast idag var även terrängdelen lättlöpt för min del. Jag kom genast in i en härlig rytm och ömsom flöt och ömsom studsade över ojämnheterna utan att behöva tänka så mycket. Vid matkontrollerna stoppade jag snabbt i mig en banan, högg en bullbit i näven, fyllde flaskan, och så snabbt iväg. Det var tävling och jag var taggad, så idag blev det inga sociala pratstunder vid vätskekontrollerna som på gax! Däremot unnade jag mig att sakta ner på stegen ett par sekunder på de alla vackraste partierna, som vid sjöarna som antingen låg spegelblanka eller lätt vattrade. I övrigt gällde det att hålla ögonen på såväl stigen framför sig som på snitslarna och Sörmlandsledens orange markeringar. Vid ett par tillfällen tappade jag bort dem, men jag visades rätt av medtävlare med örnblick eller hjälpsamma funktionärer, och jag tappade inte mer än några minuter.

Mestadels sprang jag själv, men ett tag sprang jag och pratade med Sean som jag delade de sista milen på Lapland Ultra med för några år sedan, och jag växlade också några ord med andra löpare. En kille som kom ikapp mig någonstans före 4 mil och vars namn jag inte vet, berättade att han börjat springa i juli och att detta var hans första lopp! Varför nöja sig med en mara i debuten? Klart imponerande, inte minst att kunna disponera loppet som han gjorde.

Det flöt som sagt på väldgt bra, och mitt humör var lika soligt som vädret, som också gjorde att många var ute och promenerade längs banan och hejade på. Anna Rahm valde att förlägga sitt lördagspass längs banan fast åt motsatt håll, precis som förra gången jag sprang. När får vi se henne genomföra ett överlångt distanspass åt rätt håll?

Efter marathonkontrollen kändes det lite segare, men jag hade krafter och motivation att fortsätta i ett bra tempo. Jag hade min tid på 4,44 för två år sedan i sikte, och jag visste att jag hade en tjej inte långt efter. De sista tre kilometerna går i en motionsslinga runt en lite sjö, och det är märkligt vilken samling backar de har lyckats få ihop på så kort sträcka! Strax innan den sista uppförsbacken knöt vaden ihop sig i kramp, men jag kunde ta mig uppför och sedan springa de sista hundratalen meter in mot mål. De allra sista meterna går dock på sand, och det var inte vad vaden ville ha just då... Nåväl, det gick snabbt över, och även om det inte riktigt räckte till pallplats (jag blev fyra), är jag väldigt nöjd med mina 4,41 och med ett väldisponerat lopp - och med en härlig utflykt i höstsolen och ett mycket bra arrangemang! Fantastiskt att kunna stå ute i över en timme efter målgång så här i oktober utan att byta om. Som vanligt var det många att prata med, och det bjöds på kaffe, macka och godis - och även en härlig bastu så småningom. En grymt skön avslutning på tävlingssäsongen var det. Nu väntar några dagars vila, och sedan börjar uppbyggnaden mot Espoo!