Sola i Karlstad...

...fick man inte se mycket av igår trots 6 timmars löpning. Å andra sidan var det inte så isigt heller i Våxnäshallen, utan tvärtom svettades man rejält. Men halltemperaturen var det enda man kunde klaga på i detta fina arrangemang, som var världens första 6-timmarslopp på 200-metersbana inomhus!

Jag var lite orolig att det skulle bli trångt med 62 löpare utspridda på de 193,72 meter som den (tack och lov) odoserade innerbanan mätte, men det var inte alls så farligt som jag befarade. (Å andra sidan sprang jag inte riktigt lika snabbt som Fredrik!) Fast visst blev det några meter extra, även om jag efter några försök bestämde mig för att inte ta alltför många ”omkörningar” på kortsidorna utan vänta till rakorna.

De första timmarna gick bra. Jag sprang avslappnat i ett behagligt tempo, och varven avverkades i rask takt utan att jag tänkte så mycket på det. Vi underhölls av musik, och en självklar favorit var ”Born to Run”. När jag hörde den drömde jag mig bort till den 5 juni. Då är det The Boss som ska svettas på Stadion och jag ska sitta och njuta (det var bra att ha en ultralöpares tålamod när man skulle köpa biljetter)! Men vid något tillfälle tystnade musiken, och det var en nästan surrealistisk känsla att bara höra fläkten, löparnas lätt tassande steg mot tartanen och pipet när varven registrerades. Lätt surrealistiskt var det också att plötsligt höra det här i högtalarna: [www.sr.se] Det är lite mer av Carolina Klüft än Kristina Lugn över det hela ;-)

Efter ett tag insåg jag att jag måste vara i ledningen, och det stärkte mig naturligtvis också. Men när det började närma sig tre timmar kände jag att allt inte stod rätt till i kroppen. Efter varvbytet, som skedde på ett väldigt smidigt sätt i halvtid, tog jag det lugnt, gick nästan ett varv och kollade pulsen. Den var OK, så jag testade att springa igen och fann att det fungerade att springa med ett något lägre tempo. I det skedet blev jag av med ledningen till Magdalena och trodde inte jag skulle ha möjlighet att svara, men hon drabbades senare av kramp, och jag kunde passera henne igen. Jag hade också krampkänningar den sista fjärdedelen, men för mig aldrig blev det aldrig något värre än en obehagskänsla. Förmodligen underskattade jag värmen, även om jag försökte att regelbundet få i mig inte bara vätska utan även chips och banan för saltets och magnesiumets skull.

Jag har inte sett några varvtider än, men jag tror att jag höll ett jämnt tempo under den sista halvan efter att ha gått ner på den lite lägre nivån. Förutom krampkänningarna och lätta överbelastningstendenser p.g.a. alla tvära kurvor fungerade benen mycket bra! Den sista halvtimmen var dock ganska jobbig, men i det läget visste jag att om inget alldeles oförutsett inträffade, så hade jag såväl segern som 6 mil i hamn, och då var det ändå ganska lätt att springa avslappnat.

På 5,59,50 började speakern räkna ner, och på noll fick vi stanna och en funktionär kom och klippte av våra chips och la ut dem på banan för att markera var vi befann oss, så att även det sista, ofullbordade varvet kunde mätas. Jag loggade slutligen 61,969 km. Mitt absoluta mål var 65 km, men som tävlingen utvecklade sig var jag mycket glad över att jag kunde hålla ett jämnt tempo som tog mig väl över 60 km, och som även räckte till seger. IF Göta arrangerade tävlingen som om de aldrig hade gjort annat än att arrangera ultralopp, trots att de var debutanter på området. Mat och dricka fanns i stort urval, allt annat praktiskt fungerade också utmärkt, och stämningen var fin. Det är nästa så att man vill brista ut i ”Ack Värmeland du sköna”...