ultradistans.se

Svenska Friidrottsförbundets kommitté för ultradistanslöpning

Sörmland Ultramarathon 2014

Starten vid Björkhagen

Starten vid Björkhagen

SUM är ett av de lopp som arrangerats under många, många år – närmare bestämt fjorton, och i takt med att populariteten kring ultra ökar så stiger deltagarantalet. I år var det över 300 anmälda – och ca 260 som kom till start.

Av herrarna vann Daniel Nilsson på 3:29:06 och Frida Södermark vann damklassen på 4:11:37. Daniel såg något sliten och lerig ut efter målgången men efter en dusch och energipåfyllning var han på topp igen. Frida strålade som en sol vid målgång och tyckte inte livet kunde bli bättre – ”det är ren löparlycka att springa SUM”.

Lördagen bjöd på en ganska frisk start vid ett höstlövstäckt Björkhagen, med temperatur kring 10°, men höstsolen lyckades bryta igenom molntäcket några gånger under dagen så det blev riktigt fint.

Ute på banan var terrängdelarna rätt så prövande efter att det regnat en hel del på sistone. Hala rötter och spänger gjorde att ingen löpare slapp igenom oberörd. En hel del blöta skor,  leriga ben och berättelser om hur löparna surfade fram på spängerna noterades vid målgången bland alla leenden.

Grattis till alla kämpar som tog sig igenom! Ni är fantastiska.

SUM webbplats

 

Frida efter den första loopen.

Frida efter den första loopen.

Jan-Erik Ramström (tävlingsledare) och Daniel efter prisutdelning.

Jan-Erik Ramström (tävlingsledare) och Daniel efter prisutdelning.

Camilla RIngström

Camilla RIngström

Lycka. PB. Torbjörn Gyllebring och John Cirverius.

Lycka. PB. Torbjörn Gyllebring och John Cirverius.

Frida Södermark innan start.

Frida Södermark innan start.

Thomas Larsson - glad trots att han oturligt slog upp knät och tvingades bryta.

Thomas Larsson – glad trots att han oturligt slog upp knät och tvingades bryta.

Mikael Lindgren och Aviaja Wesselhoff.

Mikael Lindgren och Aviaja Wesselhoff.

Världsrekordförsök på löpband

Efter världsrekord och 107,49km på 12-timmar löpband, februari 2013. Pär-Eric Karlsson, Kristina Paltén och  Joakim Petersson. Bild från Actic Kista

Efter världsrekord och 107,49km på 12-timmar löpband, februari 2013. Pär-Eric Karlsson, Kristina Paltén och Joakim Petersson. Bild från Actic Kista

Ultra på löpband? Världsrekordförsök dessutom!

Kristina Paltén ger sig på bandet i 48H. I ett pressmeddelande från Actic i Kista, där försöket ska genomföras, kan vi läsa följande:

Springa från Stockholm till Jönköping, på två dygn. Det är den sträcka Kristina Paltén tänkt tillryggalägga – på löpband. Om hon klarar det hamnar hon i boken Guinness World Records. 

I februari 2013 satte hon världsrekord på 12-timmarslöpning på löpband med 107,49 kilometer. Men Kristina Paltén nöjer sig inte med det. Den 5:e november kl 12:00 börjar en löptur på bandet som slutar först 48 timmar senare, fredag den 7:e kl 12:00. Då hoppas svenskan ha slagit Martina Schmidts rekord på 309,8 kilometer som sattes 2006 och därmed erövra en plats i boken Guinness World Records.

Kristina, vad krävs för att springa så långt?

- En enorm massa träning och en extrem målfokus, säger Kristina. 

Hur känns det den här gången, jämfört med förra?

- Förra gången var jag relativt säker på att sätta rekordet, jag har som längst sprungit i 24 timmar och vet att jag klarar det. Nu ska jag springa dubbelt så länge. Martinas rekord är dessutom riktigt bra – det ska bli spännande att se om jag klarar det här, säger Kristina. 

Vi önskar Kristina all lycka till och hoppas att banden håller!

Holaveden Ultra 52 km

4 oktober bjöds det på terränglöpning på Holavedsleden från Gränna Torg till Örsbäcken i Tranås.

Topp 3 damer:

Frida Södermark, 4:42:50

Emelie Andersen, 5:17:24

Malin Hagberg, 5:24:47

 

Topp 3 herrar:

Rasmus Persson: 4:24:26

Henrik Mattfolk: 4:35:20

Kent Drougge: 4:38:44

 

 

Virvla bland höstlöven på KUL-helgen

autumn leaf frameVästerås Löparklubb bjuder nu in till höstens KUL-läger med mer detaljer kring vad som ska hända. Sista anmälningsdag är 13 oktober.

Nu är det dags igen för en av årets höjdpunkter!

Det är dags KUL-helg och i år är det vi i Västerås Löparklubb som bjuder in.
Precis som tidigare år är det mitten av november som gäller så det är bara att boka in helgen den 14-16.
Vi träffas på fredagskvällen på Mälarcampingen väster om stan, där blir det boende i nya fräscha 6-bädds campingstugor och det blir mycket snack och många återseenden.
Lördag morgon ger vi oss ut på ett trail pass på ca 50 km (det går att välja kortare). Vi siktar på att ta oss runt hela Västerås i skogen, det blir ca 80% trail och lite asfalt.
På kvällen blir det god mat och en story om ett långt äventyr.
På söndagen är det dags för ca 50 km igen (det går att korta då också), mestadels på småvägar.

Priset för helgen är 800 kr. Då ingår boende i campingstuga 2 nätter (ta med lakan), 2 frukostar, ”depåmat” och dricka på långpassen, snacks och lite att äta efter passen och mat på lördagskvällen.

Anmälan gör ni med mail till mig bo.johansson.1960@gmail.com och sätter samtidigt in 800 kr på Västerås LK bankgiro 610-2800.
Anmälan måste göras senast den 13 oktober för att vi skall kunna boka upp rätt antal stugor, senare kan det finnas risk att det är fullt.

 

Länk till eventet via Facebook.

Uppdaterad statistik

Fredrik Elinder har uppdaterat statistiken. Det finns nu dagsfärska listor för Årsbästa, Svenska rekord, Svensk rekordutveckling, Svenska bästanoteringar, Nordiska bästanoteringar, Nordiska rekord, Topp-100 samt 100 miles traillopp.

Statistiksidorna.

Mors Runt, med Annika Nilrud

Siste man i mål, Jan Lyngholm, lyfts fram av publiken.

Siste man i mål, Jan Lyngholm, lyfts fram av publiken.

Annika Nilrud skriver om sitt lopp i Danmark som gick den 13-14 september. 100 miles, 160 km, väcker en hel del inombords. Här är hennes berättelse. 

I färjekön efter jobbet. Iväg! De sista tre veckorna hade jag och familjen envis flunsa, kände mig otränad, seg och lönnfet. Lopp och skolstart – dålig kombination. Men nu var vi faktiskt på väg.

Klockan 8:10 samlades löparna vid bussarna som körde oss ett par kilometer till Kirketorvet i Nyköbing. Jag pratade med en glad Maibritt och tittade på ”walk of fame”-stjärnorna som dagen innan täckts av på pardgatan. Varje års vinnare har en egen stjärna! Tyckte att det var dags med en tjejstjärna (ej separat dam- och herrklass) – så skulle jag detta år ligga tvåa med maran kvar så skulle det vara mitt enda fokus.

Loppet inleddes med två rundor runt centrum, där vi sprang nerför paradgatan över stjärnorna för tidigare års vinnare och genom ett hav av människor som hejade och viftade med danska flaggor! Vilken start! Löparklubben Pinen & Plagen (bara klubbnamnet är fanstastiskt!) vet hur man fixar ett party.

Överallt flaggades det – flaggor och vimplar på stång och människor som viftade med små pappersflaggor längs banan. Då och då sprang vi igenom små alléer av flaggor nerstuckna i gräset på båda sidor av vägen. Jag frågade löparen jämte om flaggorna berodde på det danska valet, men nej – alla flaggorna var till för oss!

I mil efter mil dök det upp publik som hejade, tjoade och cyklade längs banan. Här och där fanns egenuppsatta vätskestationer och lyckönskningar ritade med kritor direkt på gatan.

45 kilometer kommen var det dags för de mest kuperade partierna, här började loppet rent mentalt för min del. Jag tappade mitt sällskap, pluggade in musik i öronen och tog itu med ”stora segbacken”. Var den inte värre än såhär? Tänkte jag. Det fick jag äta upp. Under ett maraton kändes det som om jag sprang runt, runt i samma område. Upp och ner, kors och tvärs. Halkade fram i skorna i nedförslöporna och kände blåsor poppa upp på tårna. Flytet var försvunnet, höger höft och knä började värka av belastningen i de branta backarna.

Värsta backen började med segt uppför i tjockt gräs för att fortsätta rakt upp på en hög gräsbevuxen kulle. Kanske var det denna backen som enligt banprofilen började vid havsnivå och gick rakt upp till 85 meter över havet? Jag vet inte – tappade orienteringen, var galet törstig och allt kändes som en gröt.

Kände mig som en mes. Gnälla över backar i Danmark, jag kommer att bli utskrattad. Men hemma läste jag att Lidingöloppet 30 km har 500… årets Mors Rundt hade hela 2200 höjdmeter, vilket innebär att det till både sträcka och kupering motsvarar ca 5 Lidingölopp.

Flaggorna som stundtals kantade banan kompletterades i skymningen med ljuslyktor. Vid flera gårdar fanns rader av värmeljus i små glasburkar och på ett ställe var det ljusslingor med kulörta lyktor på båda sidor om vägen och ett stort partytält innehållande en hel fest, som hejade och dansade till Abbas Waterloo när jag sprang förbi.

Med en mara kvar hade jag ett snitt på 5:30-tempo, men de tuffa timmarna hade kramat ur stunsen i benen och nu började det märkas. Jag kände bestämt att jag sprang i 5:16-tempo men klockan visade 6:21!? Vafan? Började bli bra sliten, men var oerhört glad över åskådarna som fortfarande hejade i klungor här och var i kolmörkret.

Kom till en camping, men snitseln satt inte vid stigen utan på en lyktstolpe någon meter längre in. In på campingen, letade. Hittade inget, vidare längs stigen. Hittade ingen ny snitsel, vände tillbaka efter några hundra meter. Letade igen. Panik! Ska jag förlora en tredjeplats och chansen att putsa ett nordiskt rekord för en jävla felspringning efter 15,5 jävla mil!? Jag MÅSTE hitta banan, jag får inte avvika, då kan jag bli diskad! Lyste uppåt och såg en liten plastbit ovanför mig – rester av en snitsel! Fortsatte längs stigen och kom till slut fram till en vätskestation. Glömde att hugga något drickbart i irritationen och svor åt misstaget men nu var det knappa halvmilen kvar.

Insåg att jag inte hade koll på hur lång tid jag hade på mig för att persa, hur långt var det egentligen kvar till målet!? Sprang, sprang, pust, flås, fan! Till slut fick jag syn på min man Ulf som skrek ”Vad sprang du på förra gången?” ”15:48!” ”Då har du tre minuter på dig!”..och jag fick veta sträckan, tajt.. Äntligen inne på upploppet… lång gräsmatta kantad med vimplar och upplyst med strålkastare. Människor i målet som hejade och ropade. Klockan vid mål visade 15:47. Kastade mig över linjen, vände mig om… och tiden stod fortfarande på 15:47.

Fick medalj och omringades av vänliga människor. Jag var så glad, så trött. Stapplade in i vandrarhemmet. Duschade, svettades och frös om vartannat, var blek i ansiktet och illamående. Blev erbjuden mackor och soppa men det gick inte ner. Sova. Eller rättare sagt – slänga mig av och an.

Gick upp strax efter kl 6 och stapplade ut på stela ben. Nu väntade kanske det mysigaste med hela tävlingen. Få varm choklad och macka och skvallra med de andra löparna, hela tiden med ett öga på skärmen med livetracking. Så snart en löpare närmade sig gick vi ut och väntade vid målet bara ett par meter utanför tältet och när någon syntes började applåderna och fortsatte ända in i mål. På denna tävling tjuvstartar ingen prisutdelning, här åker få hem bara för att man själv är i mål. Istället samlas allt fler människor ju längre tiden går och alla löpare får ett rörande mottagande.

När den siste löparen kom i mål med en kvart tillgodo av maxtiden var det svårt att hålla tårarna borta. Han orkade inte springa så en funktionär mötte upp, de vandrade in hand i hand under hejarop och applåder. Applåder som inte ville sluta ens när han var framme, för nu hade vi hejat in den allra sista vinnaren – och antagligen den allra störste. Han fick en medalj, en stol och en filt. Men sportdrycken viftades bort till förmån för en öl. Trött kan man vara, men inte kan man väl sluta vara dansk.

Innan jag åkte undrade tävlingsledaren Jann varför det inte kommer fler svenskar? Jag vet inte, förstår inte jag heller sa jag. Det är pampigt, roligt och superorganiserat. Men framför allt finns värme, ett otroligt engagemang och mycket hjärta.

Åk hit och upplev magin. För den finns här på Mors.

 

//Annika Nilrud

 

Fotnot:

Annika Nilrud, Hälle IF, blev 3:a totalt. Hon förbättrade sitt nordiska rekord från 2012 och tiden blev 15:47:12. 
Kim Hansen vann med tiden 14:12:25 och tvåa blev Kim Klitgaard 15:16:53

 Mors Runt webbplats.

Spartathlon 2014

Två svenskar finns med i resultatlistan från Spartathlon, 246 km.

Jonas Davidsson gick i mål på 34:48:13 och Jonas Wängberg på 35:13:18.

Vann gjorde Ivan Cudin, Italien, på 22:29:29. Första dam kom in på 26:53:40 – Szilivia Lubics från Ungern.

http://www.spartathlon.gr

I Draculas fotspår

Bild från Kullamannen

Bild från Kullamannen

Tack till Krister Lind som skickade in följande till ultradistans.

Helgen 5-6 september genomfördes det första Transylvania Trail Traverse (Rumänien) med ca 60 deltagare från Sverige.

En av medarrangörerna var svenska Kullamannen.

Det fanns tre distanser, den längsta kallades Dracula och var 106 km lång med en total höjdskillnad på +-8500 meter.

Delad totaletta blev Laila Öjefelt, Laila delade segerna bl.a. med Jo Meek som kom 5:a i årets Comrades på tiden 6:47.

På Dracula kom 14 i mål av ca 50 startande.

Sedan fanns två kortare varianter.

På mellandistansen kom svenskan Emma Andersson totaltvå och etta i damklassen.

Länk till Dracula resultat: http://time-it.ro/2014/TTT/

Banrekordens dag

IMG_04052

Banrekord på både 50 och 100 miles.

Både Eva Lindskog och Andreas Falk slog banrekorden på Black River Run 100 miles, i Västerås.

2013 var första gången som det genomfördes 100 miles i Västerås, och de resultaten blev alla förbättrade i helgen.

Evas tid, 20:09:49, var 1h:10min bättre än förra årets vinnarresultat. Med Andreas sluttid på 14:23:23 blev det banrekord med 1h:17min . (Andreas tid blev även den femte bästa i Sverige på distansen. Han innehar också andraplatsen på den listan efter TEC 2014.)

Även i 50 miles-klasserna blev det banrekord. Anna Grundahl gick in på  7:48 (banrekord med 12 minuter). Niklas Gunne sprang i mål på 6:45 (banrekord med 31 minuter).

För fullständiga resultatlistor: Black River Run

 

 

Eva vann Black River Run

Eva Lindskog - på annan ort än Västerås.

Eva Lindskog – på annan ort än Västerås.

Segrarinnan i Black River Run, Eva Lindskog sprang så långsamt till en början så klockorna stannade – enligt henne själv – men vann i alla fall. 100 miles (160 km) på 20:09:49.

Beskriv ditt BRR, hade du någon taktik?
Jag delade upp loppet i olika delar, först skulle jag springa fyra varv, sedan tre, två och ett. Tempot skulle vara mycket lugnt och jag gick i backarna från början. Jag hoppades gå i mål innan garminklockan fick slut på batterierna, vilket jag klarade!

Hur är du under loppet, är du social eller kör du eget fokus?
Under det här loppet kände jag mig oväntat sliten efter bara något varv trots det lugna tempot, det gjorde att jag blev mer mingelovillig än annars. Lite småsnack blir det ju alltid och man peppar ju varandra när man möts i spåret men jag sprang ingen längre sträcka tillsammans med någon.

Hur känns kroppen nu efteråt?
Benen är väldigt trötta såklart men jag har inte ont någonstans. Inga blåsor eller skavsår.

I takt med att ultralöpningen och antalet tävlingar/mediauppmärksamheten växer så växer också tävlingsmomentet mellan löparna – är det något du reflekterat över och hur tänker du dig kring det?
Ett mer uttalat tävlingsmoment tror jag är bra för att sporten skall utvecklas på sikt. Det blir en positiv spiral med större mediauppmärksamhet, fler hör talas om ultra och konkurrensen ökar. Men i ultralöpningens natur ligger det en önskan om att testa sina egna, personliga gränser så den biten kommer att finnas kvar – oavsett om man tävlar mot någon annan eller mest mot sig själv.

Du har ju gjort en rätt snabb karriär inom ultra. Vilka är dina superkrafter?
Jag ser mig själv fortfarande som nybörjare och jag gör typiska nybörjarmisstag som att gå ut för hårt i förhållande till min kapacitet. Min löpträningsmängd är modest och jag skulle behöva öka på den avsevärt för att hålla bättre, detta märks tydligare ju längre loppen är… Men jag känner mig ofta stark när jag springer och det är nog en fördel. Jag är också rätt allround och kan springa hyfsat oavsett underlag, både på platt asfalt och i teknisk terräng.

Vad är tricket för att få ihop övriga livet med en så pass krävande sport som ultra?
Man får pussla… Jag är långpendlare och har en livssituation som ofta gör det svårt att träna på kvällarna så i veckorna blir det morgonpass. Att vara morgonpigg är en klar fördel. Sedan brukar jag försöka få på ett längre pass på helgen när det stör andra aktiviteter minst.

Har du någon långsiktig plan inför framtiden? Vilket är ditt drömlopp?
Det vore roligt att springa något bergslopp! Jag har ingen långsiktig plan utan vill mest bara ha roligt – och roligt är det!

Eva Lindskog vid varvning i Västerås. Foto: Fredrik Henriksson

Eva Lindskog vid varvning i Västerås. Foto: Fredrik Henriksson

« Äldre inlägg

© 2014 ultradistans.se

Tema av Anders NorenUpp ↑