Linda fick pris som Bästa Fighter

Linda Mpili är en stark som tjej som testade att springa 6-dagars i Kauhajoki i Finland. En debut som resulterade i ett fint resultat men också priset som Bästa Fighter!

Vem är du?
Jag har en fot i många olika världar och jag är inte riktigt klar med vem jag är. Just nu är jag Linda Mpili, 33 år och jobbar på kontor som nån typ av administrativ problemlösare. Mina etniska rötter är från Balkan. Jag definierar mig som bisexuell och jag brinner för mänskliga rättigheter. Jag är mamma till fem barn, är frivillig stödperson åt patienter som tvångsvårdas inom psykiatrin. Jag gillar att hjälpa folk som kryper på botten, inklusive mig själv.

Hur kom det sig att du började springa ultra?
Jag är ultra i mitt sätt att vara. Det bara råkade slå över på löpningen också. Jag läste in en fyraårig universitetsutbildning på tre år samtidigt som jag jobbade heltid. Jag fick fem barn på fem år. Det är också ultra. När min familj flyttade till en lägenhet i nära anslutning till en idrottsplats blev jag ganska snabbt ultralöpare. I det läget var jag väldigt överviktig och jag började springa för att inte dö. Den stora övervikten jag bar på gjorde mig långsam men den långsamheten gjorde mig till just ultralöpare. Långsamheten och kravet på det tålamodet man måste ha när man är långsam blev en styrka i sammanhanget. När man springer, ja springer och inte går (!), milen på 90 minuter. Då kanske man faktiskt kan säga att man är långsam på riktigt. Ibland pratar en del löpare om att de är långsamma och de nämner farter jag aldrig varit i närheten av. Vill ge en konkret siffra för att ge en bild av hur det var då. Jag är verkligen inte born to run på nåt sätt, men jag är born ultra. Jag springer inte långt för att jag älskar löpning så himla mycket, jag gillar att ta mig långt till fots för att jag älskar ultra. Det är två helt olika saker. Det tog mig ett tag att skilja på dessa saker och har verkligen underlättat mina mentala strategier under träning och lopp.

Varför åkte du till just Finland?
Jag har en del logistikbegränsningar då mitt barnschema är helt oflexibelt. Jag googlade på 6-dagars men jag var helt beroende av att det skulle starta på en måndag och sluta på en söndag. Och där kom det. Ett helt nytt lopp i Kauhajoki. Ett helt nytt lopp som ingen kunde skrämma upp mig med med sina egna erfarenheter. Jag hade tiden och jag var villig att ge den till detta lopp. Priset på flygbiljetten var helt okej och Finland är ju rätt nära. Alla bitar föll på plats och det var ett nu eller aldrig-moment och i såna lägen väljer jag alltid nu.

Har du sprungit fler 6-dagarslopp?
Nej ,detta var debuten.

Hur hade du lagt upp dygnen?
Jag tänkte gå och springa lite för mycket dag ett och förväntade mig en dipp dag två, för det är det alla säger att man ska förvänta sig. Min fysiska dipp kom dock dag 3 och min första dag var inte riktigt så kilometerrik som jag hade hoppats på. Jag visste att jag borde persa rent distansmässigt redan under dygn 3 och jag visste att det kommer finnas 3 dygn efter det där varje steg är ett pers. Otroligt lyxigt. Vad jag än gör är jag mitt bästa jag efter det. På det sättet var det väldigt opressat. Annars var schemat ganska jämnt efter första dagen, men det hölls inte och jag släppte det ganska fort. Precis som vanligt. Jag hatar verkligen scheman, det finns ingen själ i siffror på ett papper.

Hade du nån plan för mat och sömn?
Jag kom till loppet helt slut efter en intensiv barnvecka och ett jobbigt barnbyte och var inställd på att springa i två timmar, äta middag och sen sova mig till en ny dag. Min plan var att sova 8 h per dygn, jobba 14 h per dygn och slarva bort 2 h på toalettpauser och klädbyten. Det var ganska mycket sömn inplanerat men det var egentligen bara ett sätt att få mig själv att acceptera att jag skulle göra det här. Det är alltid komiskt när nån i närheten tror att man ska springa i maxfart orimligt många timmar i streck. Jag lugnar de alltid med att jag tänker sova och vila ut mig ordentligt från barnen. Istället blev det så att jag sov 2-4 h per dygn. Jag sov oerhört djupt, min bästa sömn sen jag blev mamma faktiskt. Jag vaknade upp som ny människa varje gång. Dygn 2 var jag så utvilad som jag nånsin varit, jag var helt tom på tankar. Djupsömnen var verkligen oerhört djup. Matplanen var inte så strikt. Det jag var strikt med var att tvinga i mig vätska och salt. Att äta varje måltid som serverades och gärna lite mackor däremellan.

Dippar kommer och går under ett långt lopp, hur hanterade du ev såna?
Jag hade inga riktiga mentala dippar under detta lopp. Det är galet. Jag minns mycket väl hur dåligt jag mådde under mitt första 24 timmars. Det var många osnälla tankar i huvudet. Jag hade ett otroligt svårt år på ett personligt plan förra året. Det skrämde mig över hur nära mina egna gränser jag var och jag kände att jag behövde ruska om mig själv ordentligt. Men det här är bara ett lopp. Det är vad det är. Ingen dör om jag inte springer så långt som jag ville från början. Jag blev lite sur här och där på personer som inte beter sig vettigt, men det är sån jag alltid är. Det var en funktionär som inte riktigt lyssnade på mig och jag tänkte surt för mig själv: ”Det finns brinnande funktionärer och så finns det SJ-personal. Välj din plats.” Lite grinigt var det ibland, men rätt som det var skrattade jag igen. Jag gillar verkligen ultra-humor. Det är så tråkigt och dåligt att det blir hysteriskt kul.

Andreas Falk sprang på samma bana och han smittade med otrolig energi och glädje. Det kändes som han bar mig i 300 km. Jag sa till honom att han har en speciell Andreas-konfetti som regnar över oss och vi andra har förmånen att plocka feel good -känsla från honom. Han gav mig så otroligt mycket. Det finns en otroligt fin själ bakom den löparen.

Andreas och Linda

Men planen var bara annars att gå och lägga sig när jag mår dåligt. Det är ett sätt att bryta av situationen och är en lyx man kan unna sig på 6 dagars. Istället för att lägga mig alltför mycket i idrottshallen hittade jag en bänk ute på banan som blev lite Lindas bänk. Jag kallar den för integritetsbänken för att jag ville vara där själv utan sällskap. Det var en fin del av banan där jag kunde blicka ut över affärer och hus och låtsas som att jag var på semester. I början trodde de andra löparna att jag skadat mig men oftast mådde jag väldigt bra på min bänk. Dygn 3 var jag där lite väl mycket, men jag behövde verkligen stretcha ut en muskel som var överbelastad. Funkade jättebra också att ringa min partner och bara prata av sig lite.

Var det som du hade förväntat dig?
Jag hade pratat med sexdagarslöpare innan och förstått att tristess är en av de stora kamperna. Att det är satans tråkigt att vara på samma plats i sex dygn men jag upplevde det inte så alls. Jag har sällan skrattat så mycket i mitt liv. Det hände nånting roligt, precis hela tiden. Och som alltid i dessa långa lopp så förvånas jag över att kroppen faktiskt kan mala på i rätt långa distanser. Jag trodde att det skulle vara problem att vi inte hade ett enda varvbyte, då jag tidigare sett mest framemot dessa. Men det funkade bra. Jag hade heller inte förväntat mig att en löpare aktivt skulle jobba på att sänka mig mentalt och jag hade inte förväntat mig att bråka med fyllon som störde oss efter sin pubrunda. Det var ett händelserikt lopp och det var aldrig tråkigt. Jag mötte några människor som snappade upp mitt afrikanska efternamn och listade ut att jag borde kunna swahili. Kan verkligen inte swahili mer än några enstaka ord, men de lyckades få till en hejaramsa som jag fattade och det blev personligt och fint. Människorna man möter i anslutning till loppen kan göra lika stort avtryck som vissa löpare. Bondade lite med en hundägare också som var ute med sin hund jämt. Jag fattar inte att någon orkar hålla på med alla dessa hundrastningar, men jag kan bara tänka mig vad de tänker om mig. Vi möttes i en ömsesidig blick av ”Jasså. Du igen.”

Fanns det någon drömdistans som du ville uppnå?
Jag ville gärna passera 400 km och jag var 44,5 km ifrån det målet. Målet är egentligen att hamna på Ultradistans topplista inom nån distans. Jag har inte klarat det på de kortare distanserna så jag ville gärna fixa det på ett 6 dagars men det blev inte så. Det är inte så konstigt egentligen, jag behöver träna mer för det här. Drömmen lever vidare och stannar det vid den dröm har det ändå tagit mig längre än vad jag nånsin kunnat föreställa mig. Drömdistanserna har ändrats med tiden, det får jag påminna mig om. Jag sprang mitt första ultra gravid med tvillingar, bärandes foglossningsbälte och med oskön järnbrist och tänkte att det var min första och sista chans att spränga min drömgräns, som då var 50 km. Det saknades en kilometer och nånting lite mer och jag tänkte att det var över för alltid. Jag är onödigt dramatiskt ibland. Jag tog mig över 7 gånger min gamla drömgräns. Tre barn senare. Det är oväntat, coolt och alldeles underbart.

Hur känns kroppen efteråt?
Ömt från knäna och neråt men inte värre än så. Min värsta smärta kom sista natten in i loppet. Blev därför lite rädd över vad som skulle hända efter loppet efter ytterligare en dag på banan men jag valde att ta det lite lugnt den dagen. Min hjärna har däremot varit lite konstig. Den var verkligen helt tom och riktigt gamla minnen dök upp som jag inte hade nån aning om fanns kvar. Det var lite svårt att varva ner, det tog ett par dagar.

Till sist, vill du göra det igen?
Om jag vill! Just nu är jag helt spänd på om de kommer göra om denna tävling i Kauhajoki och jag hoppas så innerligt att det infaller under rätt barnvecka. Annars får jag vänta nåt år. Förr eller senare måste jag få till det. Jag kan mer och jag vill mer för att jag kan. En förstagångs erfarenhet är ovärderlig. Det finns mycket att förbättra. Jag vill komma tillbaka mer vältränad och bara allmänt bättre och smartare. Ibland frågar jag mig själv om de här loppen är viktiga. Men ja det är dem. Jag vill gärna förbättra mitt tålamod och det görs alldeles utmärkt ett par dagar på bana. Och såklart- bli ännu mer ultra.

Priset för Bästa Fighter

Text: Sandra Lundqvist
Foto: Linda Mpili

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail