Åda Wild Boar erbjuder klasser från 3 km till 50+ km i Sörmlands vackra natur. Här lockas man av att springa en tuff bana i vildsvinens ursprungliga näste.
Starten på 50+ går vid Nynäs slott för att sen slingra sig genom en kuperad terräng och vid Åda Golfbana nås det, kanske, efterlängtade målet.
Torbjörn Gyllenbring som tidigare genomfört Täby Extreme Challenge 200 miles startade i klassen 50+ km och genomförde banan på 5.47.46
Ibland springer man lopp som går enligt plan och ibland går det åt skogen. Du är inte så nöjd med det här loppet om jag förstått det rätt?
Planen var enkel. Åk till Åda, häng med sköna vänner. Jogga ett supporterat långpass. Det skulle vara lätt, mysigt och inte allt för nedbrytande varken fysiskt eller mentalt. Jag skulle bara njuta och ha kul. Inget race, ingen press, inga problem.
Det gick inte riktigt enligt plan. Alls.
Varför?
Det började bra. Fint flyt, vackra omgivningar, energin på topp och en fantastiskt trevlig liten grupp som höll precis rätt fart.
Skogstass och stilla samtal. Precis som dagen skulle vara. Jag tappade gruppen vid en av de ytterst vänligt (om än sparsamt bestyckade)
vätskestationerna. Jag har inget emot att spendera tid i mitt eget huvud, och jag tänkte att de kommer nog snart ikapp.
Vid ungefär 35km så börjar det bli lite problematiskt, höger knä börjar smärta. Jag misstänker att det är på grund av att banan är merteknisk än jag är van (eller speciellt bra på) och jag helt enkelt vridit till det i något av mina otaliga små snedsteg. Jag tänkte att om jag bara tar det lite lugnt så ska det väl inte vara någon fara. Ordet jag efter det använt för att summera min prestation
är “misär”.
Kan du utveckla?
Efter 40km på Sörmlandsleden så varvar man vid Åda Golf och går ut på den fantastiskt vackra och utmanande Bolist Banan (11+km), den är teknisk, ganska knixig och tokigt fin och ett underverk av genomtänkt skyltning. Jag hade ju inga stora ambitioner och ett trilskande knä men energimässigt och mentalt så hade jag inga bekymmer. Än.
Vid första motlutet trycker jag ifrån lite och känner ett välbekant, men endå nytt, pirr i höftböjarna. Krampkänning!
Jag visste inte ens att det var en grej innan dess. Vader och baksida lår har väl hänt. Men höftböjarna?
Inser att det kommer bli fel sorts intressant om jag försöker hålla tempo. Elva backiga kilometer, ett gnälligt knä och krampkänning.
Det går bra nu.
Det dröjer inte mer än några kilometer och ett antal backar innan även höger baksida börjar pirra oroväckande.
Efter ca 7km så finns det en vätskekontroll, i ett desperat försök att göra livet lite mindre hemskt så sveper jag en halvliter sportdryck.
Konstaterar att knät kan jag inte direkt räkna med.
Och haltar vidare på de förmodligen längsta 4km i mitt liv.
Var det huvudet eller kroppen som inte fungerade?
Huvudet rasade ihop när mitt soliga antagande om ett behagligt långpass frontalkrockade med realiteten av en trilskande knä, kramp och en mage som valt dagen för att öva på sin luftballongsimmitation.
Men jag skyller på kroppen, och en smula otur.
Det kan inte gå bra alla gånger, lärde du dig något värdefullt att ta med till andra lopp?
Jag tar med mig ett antal funderingar, den kanske främsta är konstaterandet att jag helt enkelt
inte gör mig speciellt bra på korta lopp. Det blir alltid något som knasar. Att kombinera det
med både nya skor och en ny energiplan kanske också var en smula… modigt?
Och främst så befäster det också hur väldigt olika det är att i sakta mak trava runt på ett relativt platt
motionsspår kontra att faktiskt försöka springa i terrägen. Ingen direkt omvälvande nyhet men som en god vän skulle säga “det där är en annan sport”.
Det verkar ha varit en väldigt fin och tuff bana, med en “all inclusive” del där det erbjuds både mat och logi före, under och efter loppet.
Det låter som en himla trevlig grej. var det något som du utnyttjade?
Banan och arrangemanget är av toppklass. Välmarkerat, fantastiskt bra ordnat. Sparsmakade men väldigt funktionella och trevliga vätskestationer.
Jag övernattade i tältlägret och tyvärr så strulade det en hel del med logistiken så jag missade den egentliga middagen och föreläsningen
men att kunna mingla med likasinnade och bara sitta vid lägerelden kvällen innan loppet gav ÅWB en speciell känsla och egen prägel.
Då arrangörerna erbjöd tält eller tentipi plats, liggunderlag och sovsäck för en billig peng så behöver man inte heller ordna det själv och det funkade superbra. Att tänka på för den som tar det alternativet nästa år är dock att det kan vara värt att fundera på frukost då buffén börjar efter avfärd till 50km hemlängtan så beroende på hur kinkig man är med förbestämda frukostpaket så behöver man lösa det.
Träffade du på något vildsvin?
Tyvärr? Eller turligen inte. Med mina sprintkunskaper i skogen hade det nog kunnat bli onödigt spännande.
Intervjuad av Sandra Lundqvist
Foto: Christian Boo samt Jonas Mauritzson