”MEN SLUTA ÄLGA FANNY!” Orden ekar, ribbstolarna vibrerar, tjockmattorna verkar inte dämpa
ljudet alls och plintarna står som skamfyllda hästar i den 70tals beklädda gymnastiksalen. Mitt
17åriga jag, vill sjunka genom marken, samtidigt som jag känner hur tårarna trycker sig fram
bakom ögonlocken. Men jag står kvar. Kollar på hur lagets bästa forward rör sig snabbt och
smidigt mellan de utsatta konerna. Hur hon exemplariskt med korta rappa steg bemästrar banan som jag precis ”älgat” mig igenom. En del av mig vill gå fram till tränaren, som saknar både vett och hår, jag vill skrika tillbaka och förklara att det är såna där kommentarer som kommer etsa sig fast. Men den styrande delen står bara kvar och lyssnar till lovorden kring den snabbfotade spelaren som tar sig genom banan med stil, hur jag måste lära mig av henne, vara som henne.
Idag med åtta års perspektiv önskar jag att den där tränaren hade kunnat se hur långt och till alla de vackra platser, mitt älgande steg hade kapacitet till!
Mitt namn är Fanny Borgström, jag har älgat mig fram i bergen sen jag lämnade fotbollsstaden
Umeå och förflyttade mig till Jämtland, Duved. Jag kan ärligt erkänna att jag var ingen talang på
fotboll. Hanteringen av en boll och den där rappa, explosiva förmågan besatt jag aldrig. ”Men man kan inte bygga ett fotbollslag på enbart spelare som Zlatan”, så min förmåga att slita, springa, slänga mig, styra och aldrig ge upp blev min styrka på planen. Jag kom ihåg så tydligt när tränaren för länslaget, i varje län plockades de 18 bästa spelare födda -94 ut, vi bildade alltså laget som skulle försvara Västerbotten och får delta på elit-läger, ställde sig framför gruppen av 16-åriga flickor och sa: ”Vi ledare har bestämt att Fanny kommer axa rollen som lag-kapten!” Mest chokad blev nog jag, även om det så där typsikt som en ansamling unga tjejer kan få till det, viskades och höjdes på ögonbrynen. Jag var ju varken målgörare eller den som var coolast i laget.
Men jag slet. Jag sprang tills benen inte orkade mer, jag gjorde glidtacklingar så att det alltid var en kroniskt varigt sår på lårets utsida, jag rensade bort bollen med sån insats att bentillväxten i högerhöft idag är markant grövre. Jag var inte Zlatan, jag var älgen som pressade upp min backlinjen till mitten av planhalvan för jag visste att jag behövde en lång startsträcka innan jag var ikapp den explosiva och ettriga forwarden. Men väl ikapp, då nådde älgbenen långt!
Precis som med fotbollen tänker jag att man kan se på löpningen, att det finns många positioner att ta, det finns snabba steg, långsamma, uthålliga, ettriga och lugna. Någonstans innanför de vita linjerna kan alla axa sin roll, kan vi alla göra det bästa av våra förutsättningar till att vara löpare.
Jag ser många av de styrkorna, jag hade under min aktiva period som fotbollsspelare, lysa
igenom även i löpningen. Jag kämpar, jag biter i och förväntar av mig själv att jag ska göra det så
bra jag kan utifrån den situation jag är i. Jag är tacksam för vart mina älgkliv tagit mig! Hur jag fått möjlighet att erfara en fantastisk resa, som förhoppningsvis bara tagit sin början. Hur jag stegat mig fram bland vackra vyer och blötta mossar. Jag önskar jag hade kunnat säga till mitt 17-åriga jag: har du någon gång sett hur vackert en älg springer i skogen?
Jag skulle vilja lämna över ordet till Elov Olsson!
