Ultrakrönika – Elov Olsson

Kul att få ta över stafettkrönikan efter Fanny Borgström och alla andra starka inspirerande kvinnor som skrivit tidigare. De flesta ser jag mest på sociala medier, men här och där möts vi ute i världen. Vid ett berg i alperna eller runt runt på en asfaltsväg i Ljungskile.

Extremskidåkare som blev Ultralöpare. Hade jag inte skadat mig under finalen av Parlino Swedish Open 2008 så kanske jag aldrig blivit löpare. Men det var just det som hände. Även om det inte var då som operationerna startade, så var det där min skidkarriär började ta slut. Några till mindre knak i knät så var karusellen igång. Tre operationer, plus två för att få bort en infektion som var nära att ge mig en blodförgiftning. Två år av rehabilitering, så övergick min inriktning till det som lett mig till att jag sitter här och skriver detta.

En skada som raserade ett brinnande intresse. Men som jag är, så behöver jag något att nöta på med, så har det alltid varit och så kommer det nog alltid att vara. Jag har spelat fotboll, basket, hockey och Innebandy som ung. Stod i timtal och jonglerade med en fotboll, rekordet är 455 tillslag. Om jag fastnade för ett datorspel, så kunde jag sitta en hel dag om mamma och pappa inte var hemma. Ja, jag kan lätt bli lite manisk, fastnar jag för något, så kör jag! Kan vara lite svårövertalad till en början, men kommer jag över den tröskeln och fastnar, då är det kört. Ibland behöver man någon som kommer på de där tokiga idéerna som man aldrig skulle komma på själv. Där är jag glad att ha en kompis som Johan Lantz. Han har dragit in mig på de mest galna äventyren. Vissa läskigare än andra, men det har gått bra. Jag står ju kvar på mina ben. Jag kan springa 160,9km, ja till och med upp till 253km på 24h utan att gå sönder. Mina knän mår bra, även om jag påminns om min skada mer eller mindre varje dag. Det bästa är iallafall att de mår som allra bäst av att springa.

Det tog ett tag innan jag erkände att jag satsade på löpning. Har en kompis som brukade fråga någon gång per år om jag satsade på det. Svarade till en början tvärt nej, sen blev det där nej’et mer tveksamt och till slut så gav jag med mig. JA, jag satsar på löpningen! Men gör jag verkligen det? Jag jobbar ju fulltid, pendlar dessutom och tränar ”bara” ca. 500timmar om året. Är det att satsa? Det är lätt att börja tvivla på sig själv och det gör även jag. Säkert ett par gånger i veckan, sen sticker jag ut på ännu ett löppass och ventilerar bort dem tankarna. Men jo, jag satsar på löpning. Jag vill se hur bra jag kan bli på de långa distanserna, de så kallade ultradistanserna. Marathon och alla andra korta distanser är för mig tillfälliga träningsmål med minimal prestige. Den prestationsångesten kan någon annan få ta. Försöker såklart att göra mitt bästa, men det rör mig inte ett dyft att bli slagen på Lidingöloppet eller något lokalt 10km-lopp. Där tävlar jag för att ha kul, sprida ett leende och persa om formen är god.

Jag skulle vilja lämna över ordet till ännu en kille. Till en början var han min idol, men har sedan blivit en vän som jag haft några grymma upplevelser med. Nu är det hans Svenska rekord jag jagar. Pratar såklart om Jonas Buud.

reddit