Jag älskar att tävla
Jag älskar att tävla, älskar att utmana mig själv på alla möjliga sätt. Jag kom i kontakt med ultralöpning via triathlon när jag skrev ett reportage om triathlon för nybörjare. Föll pladask för sporten och bestämde mig för det omöjliga – att göra en Ironman. Då får jag fortsätta med detta för evigt för det tedde sig just omöjligt. Jag fick en plats till Kalmar Ironman bara 7 månader senare. Det kändes minst sagt omöjligt! I augusti stod jag på startlinjen, spyfärdig och skakande av nervositet. Men det gick! Förvånad och lycklig sprang jag i mål ett halvt dygn senare.
Min simtid var usel, min cykeltid helt ok och min löptid riktigt bra. Gjorde några Ironman-tävlingar och bestämde mig sedan för att springa min första ultra, Blåfrusen, 74 km i december. Vädret var perfekt, nollgradigt och frusen mark med solsken från blå himmel. För mig kändes det ändå som att hoppa rakt ut i ett svart hål. Jag hade inte en aning om hur det skulle bli, skitskraj är en stor underdrift! Men även det gick och tjejen som vann var bara en minut före mig i mål. Och då hade jag misströstat så många gånger där ute i skogen – varför gör jag det här? Men efteråt hade jag en extremt skön känsla i kroppen. Kanske är jag bra på det här? Anmälde mig genast till en tävling till, TEC 100. Om fyra månader. Det kan ju inte gå!
Men även det gick! Jag började inse att jag var bra på det här. Och jag började älska tävlingen. Inte alltid tävling mot andra, medtävlare, utan oftare mot mig själv.
Att tävla innebär att vi jämför oss. Vi jämför oss med andra tävlande, med de andra av samma kön, de från samma land, de från vår klubb, de i samma åldersgrupp. Vi tävlar för att slå personbästa, för att bli bästa 50-åring, bästa man eller kvinna, bästa svensk eller bäst totalt. Eller bara för att göra en viss tid på ett distanslopp eller en viss distans på ett tidslopp. Ibland gör vi tävlingar för upplevelsen och bryr oss bara om att komma i mål inom maxtiden. Men även det blir ju en tävlan.
Jag får ofta höra från vänner och bekanta att de inte vågar berätta för mig hur kort de sprang eftersom jag ”säkert sprungit 10 mil före frukost”. Det har jag faktiskt aldrig gjort. En gång kom frukosten upp precis innan starten på ett lopp och jag fick inte ner något på hela loppet men det var bara 74 km så jag har sprungit 74 km utan frukost men inte före frukost.
När vänner jämför sig med mig vill jag alltid bara peppa och säger att det är bättre att springa 2-3 km i veckan än att inte springa alls. Att jämföra sig med en ultralöpare om man inte är ultralöpare är väldigt dumt. Och dessutom kommer det alltid finnas någon som springer ännu längre, ännu mer och oftare än vad jag gör. Jag älskar som sagt tävlingen men jag avskyr denna ständiga jämförelse. Hur går det då ihop? Jag gillar att tävla men inte att jämföra mig fast det är ju precis det tävling handlar om.
Jag triggas enormt mycket av att tävla. Jag kan hitta på egna små tävlingar när jag tränar, bara för att maxa ur kroppen. Vi har väl alla raceat mot en kompis på intervallträningen. Och fallit ihop efteråt skrattande år det absurda i situationen. Sådant gör jag på många träningspass. Om jag ser en annan löpare eller hör någon komma springande bakifrån gör jag en liten tävling av det, ingen ska springa om mig och jag måste springa om den framför. Eller så tävlar jag mot en bil som kommer bakifrån eller tåget när jag springer utmed rälsen.
På själva tävlingen då? Då tävlar jag väl mot de andra löparna? Jo det är klart att det är kul att placera sig högt på listan. Att det är oerhört roligt att få kliva upp på en prispall går inte förneka. Men – för det mesta har jag ett eget mål på lopp. Ett mål som inte rör någon annan medtävlare än mig själv. Det kan vara en tid jag vill slå eller en känsla jag vill uppnå. Jag kan trots allt inte påverka vilka andra löpare som kommer till startlinjen, om världens bästa ultralöpare kommer till en tävling jag har satt som mål att vinna blir det ju jättesvårt. Jag brukar då sätta upp mina mål utifrån var jag själv befinner mig och hur förberedd jag är när starten går. Vissa tävlingar är till för att bara njuta av en dag ute, målet kan då vara att träna på att få i mig den energi jag ska ta på ett annat viktigare lopp eller att testa utrustning. Sen triggas jag alltid av själva tävlingen. Om jag ser andra löpare framför mig eller springer om någon och därmed plockar placeringar känns det roligt och jag känner mig stark. Efter tävlingar är det också enormt roligt att läsa gratulationer och hyllningar på sociala medier, det ska jag inte förneka. Jag tror att vi alla som lägger ut på sociala medier när vi sprungit ett lopp behöver den bekräftelsen som det ger oss att läsa imponerade kommentarer.
Jag har vunnit en del lopp och varit missnöjd. Jag har också kommit långt ner i placeringslistan och varit jättenöjd. Hur går det ihop? Om man vinner kan man väl inte vara missnöjd?
Jo, om ens mål var något annat. Om ens mål var att springa på en viss tid och man missar den tiden får man vara missnöjd. Om man vinner men har en riktig skitdag får man också vara missnöjd. Jag älskar tävlingar och tränar hårt för att kunna prestera bra på tävlingar. Jag älskar den där pirriga förväntanskänslan en liten stund innan start, när man ofta möter vänner som också ska springa, alla mer eller mindre nervösa och stissiga men alla glada och fulla av förväntan. Då när vi just ska kasta oss ut i det där svarta hålet, när vi inte riktigt vet vad som väntar oss de närmsta timmarna. Då fortfarande allt kan hända.
Bara några kilometer in i de flesta tävlingar brukar jag veta om det kommer bli en bra dag eller en dålig dag. Blir det en dag då varje steg är tungt, då jag snubblar över stock och sten, då demonerna tynger ner båda axlarna och magen bråkar? Eller blir det en dag då benen går av sig själva, varje steg sitter där det ska, magen funkar, energin jag stoppar i mig går ut i kroppen och huvudet bara skickar goda tankar? För mig handlar tävlingen inte om att vinna över andra löpare utan om att ha den där dagen. Den där dagen då jag får ut det jag investerat ur min kropp. När jag kan dricka min sportdryck utan att fundera över om magen kommer rasa. När mina främsta känslor är tacksamhet och glädje över att kunna springa. När jag kan trycka på och öka bara för att det är kul. Eller för att springa ikapp någon annan löpare. När jag redan under loppet börjar längta till nästa tävling och inte tänker att jag ska börja knyppla istället.
Jag tränar mycket och fokuserat. Jag tränar oftast för ett mål, en tävling som går en speciell dag som jag svårligen kan bestämma själv. Jag väljer själv hur jag lever mitt liv dagarna innan loppet. Laddar oftast med bra mat, mycket sömn, lite träning, få sociala kontakter och goda tankar. Det är då det känns sjukt jobbigt att någon en vecka innan loppet nyser på en och det börjar klia i halsen precis lagom till nummerlappsuthämtningen. Då känns det oerhört tråkigt att ha investerat all tid, energi och pengar i ett lopp man inte ens får starta. Att istället få vakna av det spritter i benen av längtan att springa, att få äta sin frukost och få behålla den, att nervositeten gör en lagom taggad, de goda tankarna gör att huvudet är positivt och magen tar emot energin med lagom mycket hunger under loppet – då spelar det ingen roll vem som korsar mållinjen först. Då har jag redan vunnit! Oavsett hur många som gick i mål före mig.
När jag sprang mitt första 100-mileslopp, TEC 2015, var där ett gäng som sprang dubbelt så långt, 200 miles. Han som vann hade ett väldigt avslappnat och snyggt löpsteg och gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Jag pratade med honom först mer än ett halvår senare men han har fortsatt att imponera stort, både med sina prestationer och sin ödmjuka och sköna attityd – Torbjörn Gyllebring!