Från kust till kust för femte gången

Den 19 april startar Björn Suneson sin femte löparresa från kust till kust över USA. Löpningen är planerad till 93 dagar och 500 mil med start vid Golden Gate-bron i Kalifornien och avslut med ett dopp i Atlanten utanför Boston. 

suneson 3
Björn Suneson i Utah, april 2012. Foto: privat

Vad har du för reflektioner så här några dagar före avresan?
-Allt känns bra, är väl förberedd men undrar över om jag kanske missat något. Hyser dock inga tvivel om att det ska gå vägen, men säker kan man aldrig aldrig vara.

Du börjar traditionsenligt med att springa till Arlanda för att hämta en resesäck till din babyjogger.
-Löpningen hemifrån Kungsholmen till Arlanda för att hämta en plastsäck att ha babyjoggern i på planet blev tyvärr aldrig av. Upptäckte att jag redan hade en sådan säck hemma.

Du har gjort resan förut – vad är nytt den här gången?
-Rutten är som vanligt annorlunda. För första gången springer jag också lite i Kanada (Ontario) och tar en färja över Lake Michigan. Annars är det mesta sig likt men dagsetapperna är aningen längre med ett snitt på 54 km. Jag avslutar med att springa Boston Marathon-banan, tyvärr dock inte själva tävlingen som startar dagen innan jag börjar i San Francisco.

Varför alltid USA?
-Jag gillar attityden hos amerikanen- man älskar galningar som gör något till 100 procent, oavsett vad det handlar om. USA är också säkert, relativt billigt och en otroligt vacker kontinent där ingen stat är den andra lik. Sedan har jag lärt känna en del amerikaner, som jag nu kommer att träffa.

Du är en av få som gjort kust till kust över USA.
– Sedan 1909 har omkring 300 personer (osäker uppgift) korsat den amerikanska kontinenten till fots, de flesta har haft följebil. Ett trettiotal personer har gjort det två gånger, två personer fyra gånger varav jag är den ene. Jag innehar dock “världsrekordet” i antal löp utan följebil.

Vad driver dig nu?
-Fascinationen över att en 68-årig kropp pallar för att springa 500 mil utan vilodagar och att det blivit lättare med åren. Jag tror att jag mer lever på en mental än fysisk styrka.

Under årets resa får du sällskap av din äldre bror Jan i följebil under två av de 13 veckorna. Vad betyder det för dig?
-Mycket. Han hjälper mig i ödsliga Nevada och i Utahs saltöknar, områden där det kan vara 10-15 mil till närmaste motell. Nu plockar han upp mig efter “arbetsdagens” slut, kör mig till ett motell och kör ut mig dagen därpå där jag stannade. Nu slipper jag att sova ute men några campingnätter blir det ändå.

Brukar ni göra äventyr ihop?
-Ja. Vi har varit mycket i Tyskland, Holland och också i hans hemtrakter, Gävleborg. Jan åker rullskridskor och jag springer, en perfekt kombination. Men skridskorna lämnar han hemma denna gång.

Du har på din blogg gett dina läsare tio tips för kust till kust – vad har du fått för respons på det?
– Främst amerikaner och engelsmän hör av sig och vill ha tips. Intresset för äventyrslöpning verkar öka även i Sverige. Det har förvånat mig lite att amerikaner verkar känna sitt sitt land så dåligt.

Tipsen skulle passa i bokform, vad tänker du om det?
-Nej, någon bok blir det nog inte. Trots att jag är gammal journalist tror jag mig inte vara kapabel att skriva en bok, det får räcka med bloggandet. Ämnet är dessutom lite smalt men kanske skulle en “handbok” på engelska kunna vara något.

Vad tänker du på när du springer?
-Sällan några djupare tankar, är mest lycklig och känner mig fri. Tänker på vad jag ska skriva på bloggen, vad jag ska fixa när jag kommer fram, vad för mat som väntar mig och så. Det gäller att leva i nuet, ta itu med alla problem direkt och aldrig skjuta upp saker.

Finns det något som skrämmer dig?
-I USA är det vädrets makter, tekniska problem och i viss mån polisen. Tornados, ösregn, trafiken och en i största allmänhet otrevlig och icke serviceinriktad polismakt är inget att leka med.

Berätta om etappen, hur har du valt den? Vilka svårigheter ser du?
-Alla mina fem starter har skett från västkusten (chansen till medvind är störst då). Rutten är planerad i detalj, i ett excelark har jag körschemat med uppgifter om längd, matstopp, sevärdheter etc. Ruttplaneringen är mycket tidskrävande och det gäller att bestämma start och mål och sedan försöka hitta kortaste eller bästa vägen. Motellens placering styr delvis vägvalet och längden men jag har försökt att inte få längre dagsetapper än åtta mil eller kortare än fyra. Avgörande i år var att jag vill se Niagarafallen varför det blir “en sväng över” Kanada. De största svårigheterna möter mig i Nevada, Utah och Wyoming. Många tror att allt är över när det bara är 50 mil kvar men sedan kommer Appalacherna, upp och ner hela tiden. Iowa med sina roling hills kan också vara rätt kämpigt.

Hur ser en typisk dag ut under resan? Du går upp, äter frukost… springer…
-Det här är en turistresa i lyxklass och i tredjeklass, ibland påkostat men ofta väldigt, väldigt enkelt. Kontrasterna är kryddan. Jag går upp runt 07 och kommer iväg runt 09 efter att ha ätit en rejäl frukost (jag borde starta betydligt tidigare, Rune Larsson var alltid iväg i ottan). Kommer ofta väldigt sent i säng på grund av bloggande, reparationer av slangar, tv-tittande, läsning av dagstidningar på nätet etc. Dessbättre behöver jag bara 5-6 timmars sömn och är alltid 100-procentigt återhämtad. Jag är ute minst åtta timmar och ibland uppåt tolv timmar, tar alltid en lång lunchpaus och sover ibland under en buske utmed vägen. Luffarlivet har sin charm! Varje dag träffar jag trevliga människor längs vägen, tackar aldrig nej till utsträckta dollarsedlar, vatten, mat etc men är restriktiv med att övernatta hos främlingar. Eftersom reskassan är väl tilltagen behöver jag inte snåla med något. Jag läser varenda historisk minnesskylt längs vägarna, tavlorna är många. Det gör att det blir många småstopp men jag går i princip inget och jag håller en hastighet på 9-10 km/tim, alltså ett ganska normalt joggingtempo. En idealisk dag är då det finns ett matstopp (gärna McDonalds!) efter 20-25 km. Jag är intresserad av folk och gör små reportage till bloggen, som handlar mer om människorna och livet i USA än om själva löpningen.

Hur har du lagt upp träningen inför löpet?
-Inte tränat så mycket mer än normalt eftersom jag under de senaste 15 åren legat på höga veckodoser, ofta uppåt 15 mil och sällan under 10 mil i veckan. Detta gör att jag i USA förhoppningsvis klarar att dag ut och dag in springa minst en mara om dagen under nära 100 dagar. Jag har annars sett duktiga ultralöpare stupa på ett coast to coast, de har inte klarat återhämtningen eller förivrat sig och sprungit onödigt långa dagsetapper dagar de känt sig fräscha. Det är som under ett maratonlopp- håll igen när det känns lätt.

Du gillar asfalt, varför det?
-Jag lyfter knappt fötterna. I terräng är jag helkass och snubblar lätt.

Du tävlar inte i ultradistans utan bara maraton. Varför då?
– Jag ser mig inte som en ultralöpare. Mina distanser är halvmaraton och maraton och jag har aldrig tävlat på ultradistansen. Ett maraton är nog jobbigt. På tävling handlar det om att få till en så bra tid som möjligt, gärna så att den räcker till topp tre i Sverige när året är över. Jag är 68 år, tävlar i M65, och jag gissar att det inte är så många gamlingar på ultra vilket gör distansen mindre intressant.

En gång sa du till mig att du sprang 4-5 mil varje dag – att du inte vågar stanna för då vet man aldrig vad som händer. Har det alltid varit så? Även när du var yrkesverksam?
-Stämmer, fast då handlade det enbart om USA-löpen. Då “vågar” jag inte vila eftersom jag bara skulle bli stel. Ska man få en viloeffekt måste man vila minst 2-3 dagar. Annars springer jag inga 5-6 mil, har “5-6-dagarsvecka” även om jag sedan ifjol börjat att springa varje dag.

Vad är det som driver dig? Varför springer du?
-Slipper att äga en bil, gör alla ärenden till fots. Har sprungit i 35 år, ett sätt att leva. Mår bra av det, löpningen gör att jag lärt känna många människor. Sedan vill jag gärna tävla på långdistans (ej ultra), hemma som utomlands.

Kan vi följa dig på något sätt under din resa?
-Ja. Skriver från och med 19 april varje dag på bloggen www.suneson.se.

Björn Suneson
Björn Suneson efter Milano Marathon och trea i M65 på tiden 3.26.05.

 

Intervjuad av Jessica Fremnell för ultradistans.se

reddit