Annika och hennes Man tillika support, Ulf

Annikas EM-berättelse

Annika Nilrud berättar här om sitt EM.

Resan till Albi
Höstsolen lyser klart längs Indalsälven och träden skiftar från grönt till rött. Jag sitter tyst i bilen på väg till mormors begravning medan en ny förkylning blommar upp efter morgonens gryningstur. Det har inte varit en lätt höst. Men samtidigt, i allt det svåra som också det kallas livet, varm och vacker. Och så några veckor senare sitter jag äntligen där, pigg och glad, i en annan bil på väg till min blågula familj. Bredvid mig finns Ulf och på flygplatsen väntar Torill. Vi är på väg till EM i 24h ultralöpning. Det kommer att bli väldigt kul. Väldigt jobbigt. Och möjligen även lite intressant, för vi har 20st små ziplockpåsar med vitt pulver i vårt handbagage.

Jag glider lätt och smidigt igenom säkerhetskontrollen. Ulf knarkkollas. Såklart klarar jag mig för att jag ser så oskyldig och söt ut, men Ulf menar att det bara beror på att jag öste ut alla sportdryckspåsarna i plastbacken istället för att behålla dem i ryggsäcken. Vi träffar Torill, som vanligt glad och busig samt med maskoten Lill-Torill utanpå – och en liten fransk parlör inuti – SFIF-ryggan. Precis som det ska va.

Möter upp resterande svenskar i Toulouse och tar bussen mot Albi. Vi är glada och förväntansfulla. Johans support har fått förhinder så Ulf, som har vanan inne att langa turkyoghurt och delicatobollar sedan VM i Turin, erbjuder direkt sina tjänster. Kanske för att Johan hade med sig hela tre kaklådor ifjol, varav en till supporten, och mitt under pågående mästerskap ropade: “Nu är det dags för supporten att ta en delicatoboll!”.

I år har dessutom Johan knåpat ihop en supportplan, för Andreas ville ha in sådana. Vi förstår genast att det står typ “När jag säger att jag vill ha något, ge mig det”. Underbara Johan. Min egen supportplan/snuttefilt är gjord i Excel med direktiv per halvtimme. Jag behöver knappt följa med själv, de löser mig ändå. Jag känner mig lite töntig, men man funkar olika och mitt sätt är bra för mig.

Flaggparaden
Nästa morgon är det strålande vackert, men lite kyligt, nu dagen före EM. Jag låter min väska kräkas ut alla grejer över sängen för att Ulf ska få packa om på sitt sätt, så han får koll och hittar. Har med allt från TENS-apparat till handvärmare och kaninöron. Underbart det här med löpning – allt man behöver är ett par skor. Men hemma i garderoben gör ju grejerna ingen nytta.

Reima åker till det tekniska mötet medan vi bekantar oss med Albi. Går på en vacker stenbro där vattnet rinner spegelblankt, som på en gammal filmkuliss, och gör vågen när danskarna passerar i ett litet vitt turisttåg. Turistar i katedralen Sainte Cécile som anses vara världens största tegelbyggnad. Jag fotar Jesus och ultra-Jesus. Torill fotar en snygg harrumpa i en kyldisk i saluhallen. Ulf letar Pokémon. Johan letar restauranger med hög rating. Vi försöker hitta en schysst staty att imitera, en tradition sedan herrlagets konstsuccé i Turin, men går bet.

Men en restaurang hittar vi i alla fall efter att Maria förklarat att det inte behövs någon stjärnkrog, det räcker med en som serverar döda djur. Vi, såväl som servitören, är grymma på språk – synd bara att vi inte kan samma. Men det är roligt. Torill går franskt all in och mumsar sniglar. Till efterrätt tar hon något hon tror är glass men får en ostbricka. Hon rycker på axlarna och säger att hon bara tog något som var lätt att säga. Johan, som just fått in en pampig nougatglass med mandelflarn, utbrister lyckligt att han däremot tog något som är svårt att säga men gott att äta.

Efter finflätning av Johan i foajén åker vi till stadion för att delta i invigningsceremonin och gå banan. Jo, vi går faktiskt banan (tur den bara är en km…) för att enklare kunna sätta de sista detaljerna. Jag brukar t ex gå ca 50m varje halvtimme på 24h och vill kunna klura på var jag gör det smartast. I supportlängan, för mer tid att kommunicera? I skugga? I backe?

Herrlaget, som räknat ut att om bara båda slår världsrekord så saknas endast sisådär femton mil för lagmedalj (två svenska män uttagna, de tre bästa räknas som lagresultat), sitter jämte varandra på bussen. De är djupt försjunkna i varsin telefon och vi undrar om de teambuildar på ett varmt och intensivt, men kanske lite introvert sätt? Via sms? De flinar. Johan säger “I herrlaget delar vi allt!” och lägger stilfullt halva sitt hår i en perfekt Robin Hood-frisyr på Dans huvud.

Det är mäktigt att komma till stadion och se alla färggranna landslagskläder. Efter lite mingel ställer vi oss bakom Sveriges skylt i väntan på flaggparaden. Fotar hej vilt, för nog är det här något att visa barnbarnen. Tänker på hur coolt det måste vara för Maria att gå runt här när alla såklart tänker ”där är hon som vann ifjol”. Senare, mitt i tandborstningen, slås jag av att någon kanske t o m fick syn på mig och tänkte ”där är hon som tog brons sist”. Bisarra tanke.

Tävlingen
Vi kliver upp halv sju, efter en natt då jag somnat skönt en hel massa gånger. Jag krigsflätar håret, smörjer mig med sportslick och kilar ner för en lugn frukost. Klockan åtta åker vi mot stadion. Andreas får tio poäng direkt genom att ha kaninöronen som han fått av mig fastspända på ryggsäcken.

Supporten organiserar, planerar och grejar. Vi löpare fäster chip och nummerlappar, vilar och kollar upp toaletter. Inga bajamajor, asch – det bästa med dem är att de brukar vara precis vid banan så man kan se om det är grönt när man rusar förbi. Nu måste vi runt en vägg och rycka i dörrar för att veta om det är ledigt. Dessutom är toaletterna få och de flesta är “hål i golvet”. Förutom den kulturella ovanan så innebär det jägarsits – härlig mjölksyra att krydda vår dygnslånga löpning med. Men välkommen till vår värld, boys. Kunna stå rak och kissa. Ni vet inte hur bra ni har det.

Vi gör chipkontroll och går till starten. Andreas står i vimlet med en silverbricka med kaffe på fingerspetsarna och poserar som en snobbig servitör. Helt sjukt. Bådar gott! Vi kramas och tar vår klassiska spänniga bicepsbild, jag garvar och känner mig som en mupp i vanlig ordning. Till startlinjen. PANG(!) Starten går. Inser att jag aldrig tänkte de där lyckotankarna som alltid fyller mig med lust och lycka på startlinjen. Har inte ens varit nervös, tänk om det blir långtråkigt? Hur orkar man då? Hu! Tänker att det bara beror på att jag missat formtoppningen förkylningsmaratonet – har helt enkelt inte speedat kroppen. Inga problem, blir bra ändå. Jobbar på att fiska upp mig mentalt, tänker ha kul precis som vanligt.

Men det går lite trögt med den där kulfaktorn så Ulf undrar försiktigt vad det är med mig..? Jag styr målmedvetet tankarna mot äventyr och roligheter. Tänk bara att jag springer gulblå, det skulle min gamla gympalärare se! Det börjar släppa. Så kommer den, forsande som en pirrig och varm känsla i magtrakten, lyckan över att vara här. Stoltheten över mina korta ben som pinnar på. Jag småpratar med medtävlarna, de är härliga. Älskar hur Stig Andy dansar och hojtar. Och så när Cecilie får syn på mig, ler sitt helt underbara leende och säger det urknasiga ”Härligt, först när du varvat mig har loppet börjat!”…ja, då blir jag till sist alldeles varm inombords. Tack!

Tuffar på, runt runt och timmarna går. Har lite småkrämpor, precis som det ska va. Det enda man vet är att det som känns nu går över sen och då tar något annat vid. Allt är bra, jag har det här i kroppen. Är noga med var och hur jag springer för minsta belastning på den snirkliga banan. Noterar att någon haltar styggt efter bara tre timmar. En löpare ramlar framför mig och det placeras ut en tjock konstgräsmatta över skarvarna hon snubblade på.

Jag har en snäppet lägre utgångsfart än normalt och dricker aningen mindre. Det betalar sig. Jag mår helt enkelt larvigt bra. Ulf, Anna, Andreas och Reima hejar, skickar slängkyssar och klappar. Ulf ger mig en riktigt vidrig saltgrogg efter sex timmar, den går med möda ner men piggar upp. Och Szilvia Lubics, flerfaldig spartathlonvinnare, säger att jag är snygg i håret – det du!

Efter sju timmar känner jag något obekant; en småilsken punkt djupt i högerbenet. Den flyttar sig, sprider sig och blir allt argare. Men om bara några timmar är det dags för “tolvtimmarsläkningen” (efter 12h brukar mina småkrämpor släppa och jag blir som ny igen… i några timmar i alla fall). Klättrar till 5:e plats, vilket inte säger ett smack – halvtid är bara början.

När tolv timmar gått är kroppen återigen mjuk och smidig. Jaaa… förutom just vaden då, som faktiskt inte alls är skön och snabbt blir än värre. Det hugger och gör rejält ont. Efter ytterligare en halvtimme gör jag något jag aldrig gjort innan – jag stannar i supporttältet och ber om hjälp. De masserar och tejpar från häl till knäveck. Jag kilar iväg med uppmaningen att försöka springa som vanligt, men utan frånskjut. Landa på hälen och rulla på foten! Ligger 8:a.

Ulf börjar fästa post-itlappar med pepp på mina flaskor. Det är roligt! Får glada tillrop och visdomsord som “Kliv, kliv, överlev!”. Mitt nya mantra! Lätt i klass med “Aldrig mer till nästa gång”. Kristina säger åt mig att aldrig sluta le. Anneli skickar heja-bilder från fredagsfikat. Magnus lägger ut en hejapåvideo med sig själv. Rikard lägger ut bilder med söta katter. Hela familjen Bäckström bulkar pommes frites för att jag ska orka? Hans sitter naken i regnet för min skull. Timo sitter i soffan och sippar champagne för Ulfs skull. Underbara knasbollar!

Det blir bättre. Sen sämre igen. Jag haltar rejält och möter allvarligt Andrés blick i supportlängan. Undrar vad han tänker. Ny massage och skobyte, även det för första gången. Ulf säger att jag faktiskt borde ta en Ipren. Jag är starkt emot smärtstillande när man springer. Ipren ska man fö undvika om man är 75 år och jag inbillar mig att mina njurar lätt känner sig 75 år på ultralopp. En gång tröttnade nog syrran på mitt prat om kroppens signaler, för hon flinade och sa: “Ja, det är såklart bättre att bara skita i dem!”.

Mina ständiga predikningar om att lyssna på kroppen luktar kanske lite dubbelmoral nu, så låt mig förklara. Jag är väldigt feg och försiktig på träning, tänker att det alltid är bättre att vila en dag för mycket än för lite. Men på tävling, då går jag all in. Är man lyhörd på träning har man råd att vara lite lomhörd på tävling, så resonerar jag. Och hittills har jag, peppar peppar, aldrig sprungit mig till en skada.

Tvekar, men säger sen ändå ok då, bara för att jag är så opåverkad för övrigt. Ulf svarar att annars hade det öht inte varit aktuellt. Tappar ytterligare placeringar men blir inte stressad, jag måste få ordning på benet. Är vid gott mod och skojar. Iväg igen och sakta, sakta blir det bättre. Kan tuffa på i bra tempo, det är dubbelt bra för springer jag långsammare än jag är van drar jag på mig fler krämpor.

Det håller väl en timme, sedan återigen fula hugg i varje steg. Pustar att jag haft så himla ont så himla länge (sju timmar…) och det är hela tio timmar kvar… Ulf ser mig i ögonen och säger att hade jag bara mått illa eller svimmat (min dolda talang) så hade han pushat, men nu måste jag känna efter själv. I ögonvrån ser jag Andreas stå med armarna i kors. Det känns förjävligt. Tänker att jag aldrig brutit. Att det är precis sånt här som kan få folk att ge upp Spartathlon trots år av träning: sprungit långt + långt kvar + problem. Med en timme kvar hade de inte brutit. Benen vet varken hur långt de sprungit eller hur långt det är kvar. Det är psykiskt. Jag känner det så starkt – att hur ont det än gör nu så skulle eftersmaken bli värre om jag gav mig. Impande? Korkat? Spelar ingen roll. Jag kan inte sluta.

Kämpar vidare. Ont ont, men tassa mjukt mjukt. Blir äntligen lite förbannad och ropar att de kan fetglömma att jag lämnar banan så länge det finns någon svensk tjej bakom mig. Vi ligger på lagguld, varje ynkans steg behövs. Jag ropar rakt ut varje gång jag ser en blågul, det fyller mig med energi och vilja. Viljan gör mig stark och glad och Ulf, Anna och Andreas är fantastiska. Hurrar, jublar, skojar. Masserar, klurar, tejpar. Jag har fått tillbaka humöret och litar på att de kan lappa ihop mig ända till slutsignal.

Då ballar andra vaden ur. Ropar fylld av galghumor att nu får de tejpa ihop andra benjäveln också! Förresten är det väl inte benen man springer med, som syrran brukar säga. Sen bråkar hamstring. De masserar, magnesiumsprayar, kavlar… Det går inte fort, långa partier i 7-7:30 min/km, men de håller det i schack. Och jag är i gott sällskap, det är många tejpade ben på den kurviga banan som tar styggt på vissa av oss. Särskilt högerkurvorna är skarpa med lutningar, ojämnheter, vattenavrinningar och gatubrunnar och vi byter aldrig håll.

Men allt annat funkar. Jag mår bra, blir inte nerkyld och vätskebalansen är perfekt. Inte ett gåsteg eller toabesök mer än planerat. Jag är målmedveten och jobbar med allt jag har. Det gör mig lycklig. Supporten samarbetar så bra att det känns som att alla är där för just mig. De är glada, bullriga och proffsiga. När de inte tejpar, langar eller vrålar hejarop står de med kaninöron på och headbangar i takt till musiken. Jag vill adoptera dem allihop.

Lagkompisarna är helt fantastiska! Maria… ja, hon är ju helt ostoppbar. Hon springer hela loppet med samma lätta elegans, plockar rekord efter rekord och gör en helt fenomenal avslutning. Det här är hennes dag. Sandra springer grymt trots sån yrsel att supporten måste fånga henne när hon stannar för massage. När hon ska iväg vinglar hon rejält, men menar att det är som att cykla – det går fint bara man kommer upp i styrfart. Torill tvingas kliva av efter 100 miles, men den fina löpningen till dess bekräftar att vår mest erfarna landslagslöpare är helt tillbaka efter skadeperioden. Dan gör en grym landslagsdebut och springer mjukt med ett småleende i mungipan. Johan tassar på lätta fötter, under natten med nästan helt slutna ögon och en trygghet som smittar.

Timmarna går. Jag får fläckar i synfältet, som när man tittat i en stark lampa. Det är mitt symptom på sömnbrist under tävling och kaffe är lösningen. Men det sjuka är att fläckarna denna gång är en perfekt avbildning av Craft-loggan… tror jag sett den några gånger för mycket de senaste dagarna (den finns på alla våra kläder). Ulf ropar att mitt distansmål är borta, nu satsar vi på lagplacering. Begriper jag väl – inga problem! Jagar polskor allt jag kan med mina små rullande steg. Det gryr. De går om och ifrån. Då vill jag nå 220km, kan jag det!? Jorå, det ska gå!

Måste på toa! Siktar på favorittoan, toan med toa i, men den är avstängd. Hål i golvet. Satan! Jägarsits efter 23h med trasiga, tejpade ben… snyft… lutar ryggen mot stolpen för att få stöd, men kommer åt spolknappen och vattnet forsar vilt runt mina fötter… myyysigt. Som tur är når det inte högre än fotavtrycken så jag kommer torrskodd därifrån.

Ut och vidare. Sista timmen på varje 24h kokar det på banan när alla ger sitt sista, oavsett om man är på eller står jämte. Publiken tjoar. Fransmän i blåvitröda girlanger hejar och klappar. Maria har chans på europarekord – så fort jag hör ett franskt Marrria Chanssoung (Jansson) i högtalarna vrålar jag allt jag orkar. Det är kul att höra Anikka Nilrueeöd med. I supporten heter vi numera Grand et Petite Nilrueeöd. Men bäst är nog “Dan Elit-allo” (Välitalo) – klart han ska heta “elit” i efter det här loppet.

Får syn på en cyklist bland löparna och tänker wtf, men inser att det måste vara en funktionär som verifierar att rekordtagare stannar bums vid slutsignal. Coolt. Maria har alltså kutat i snart 24h och de behöver cykel för att hinna med? Tror hon tog sista milen på 50 min, undrar vad hon maxade i slutspurten… Jo, nog var det klokt att cykla.

När jag passerar 22 mil skriker jag rakt ut och rycker en svensk flagga från flaskbacken. Ulf trycker på mig ett par kaninöron i farten. Sandra har det andra paret på sin rosa buff. Publiken tycker såklart att vi är jättetjusiga och hejar vilt. En repa till genom supportlängan och en tunnel av finpyntade och tjoande norrmän, runt hörnet… TUUUUUT och äntligen, äntligen… stanna. Klamra sig fast vid staketet. Långsamt, långsamt glida ner på marken – försiiiktigt så inte hälsenorna smätter av.

Jag är så himla stolt och lycklig. Vill skratta, kyssas och gråta. Jag har alltid kommit till start (förutom på två lopp som krockat med mästerskap), i mål och persat på varenda ultra jag anmält mig till. Detta var första gången utan pers. Jag hade tänkt mig betydligt längre än 222km. Men jag känner i hela mig att det här var en av mina bästa insatser. Jag har kämpat så hårt och så länge. Gjort det så bra. Och med ett så makalöst bra stöd i supportbåset.

Jag är så himla tacksam. Tack grymmaste Ulf, Andreas, Anna och Reima för otrolig pepp, problemlösning och stöd. Ni har agerat hejaklack, energilangare, projektledare, påklädare, massör, psykolog, matematiker, läkare och bästis. Det låter säkert som floskler, men jag förstår inte hur jag skulle ha klarat mig utan er. Och jag tror att alla som haft ett riktigt tufft lopp med gudomlig support vet exakt vad jag menar.

Prisutdelningen
Vi åker till hotellet för dusch, tandborstning (aahhh!) och krigsflätning inför en utmattningsspäckad prisceremoni. Men prisutdelningen är solig och härlig, med en pampig men uppsluppen stämning. Får välbehagsrysningar av Marias prestation och tonerna av svenska nationalsången. Är så stolt när vårt lilla lag, återigen det minsta på pallen, skuttar (nja, puttas i baken) upp på scen och får ta emot en ny EM-medalj.

Efteråt käkar vi anka och gratäng i tältet jämte stadion. De gulvästade funktionärerna tjoar, gör vågen och ger och får applåder. Kul! Det är fart på fransmännen! Till hotellet. Ulf slocknar omedelbart. Jag kastar mig fram och tillbaka i sängen med värkande ben och små “burr!”. Allt i vanlig ordning. Efter ett par timmar samlas vi i entrén. Andreas har letat restaurang och bokat bord. Och till ett klockslag som ger oss en hel halvtimme att halta den ynka kilometern dit. Det är så man vill fria.

Läser menyn kanske femhundra gånger och lyckas nästan fatta att den är på franska, som jag inte förstår. Beställer en burgare och ber, vis av erfarenhet, om att få den kremerad så den blir perfekt rosa. Vi är trötta. Och glada. Vi firar ett nytt europarekord, vår grymma support och oss sex svenska löpare som tillsammans avverkat 135 mil på ett dygn. Som från Malmö till Milano.

Hemresan
Morgonen därpå samlas vi för att ta farväl. Arlandaresenärerna far redan nu medan jag, Ulf och Torill har en halvdag på oss att göra Albi. Alla löpare får skriva sina autografer på min EM-väggbonad, sen fiskar jag upp en johanorange funktionströja med texten “Jag sprang snabbare än Johan Steene” som han snällt signerar. Tröjan är resultatet av gammalt internskämt, men det är en helt annan saga.

Kram och farväl. Vi spatserar/haltar ut i höstsolen och går längs gågator med tak av rosa paraplyer. Äter en riktigt smarrig glass. Välkommen magsjuka om du vill ha mig, nu spelar det ingen roll längre. Jag konstaterar att det varit en fantastisk resa, det enda vi missat är det där statykortet… Vi stirrar på varandra. Det finns en park i närheten, säger Ulf med näsan i Pokémon Go. Vi går in i parken, runt ett hörn och börjar garva. Där är den. Helt perfekt! Jag och Torill draperar oss över statyn och försöker se sensuella och väna ut. Gapflabb! Efter MÅNGA försök lyckas vi fastna på bild med något sånär värdiga miner.

Ulf skickar statybilden till samtliga med hälsning från Grand et Petite Nilrud och Torill. Jag känner plötsligt en svag men ganska obehaglig lukt… “Den tröjan har varit med under några tuffa dagar…” tänker jag medan jag sneglar på Ulf. “Känner ni vad det luktar! Det var nog både ett och annat på den där statyn!” säger Torill. Jag inser att snusklukten är från hundpiss på mina egna jeans och utbrister förfärat “Oj! Jag som bara trodde det var Ulf som luktade lite!”. Torill bryter ihop i veckans skrattanfall.

Längre ner i parken står en alldeles äkta ent. Måhända självaste Lavskägge? Den är fantastisk. Hade den bott i min trädgård hade jag pratat med den varje dag. Torill blir så till sig att hon tar kramkort och googlar begreppet för kärleksförhållande till träd, men hävdar bestämt att hon själv inte alls är lagd så.

I minibussen mot flyget får vi en tidning med Maria och Johan på bild av den gulvästade funktionären. Kommer fram till flygplatsen i god tid. Inte längre ziplockpåsar i handbagaget. Jag glider i vanlig ordning smidigt igenom säkerhetskontrollen. Ulf knarkkollas. Höhö. Efter incheckning träffar vi Anne Marie, lycklig i rullstol, och hennes make (tror jag). Hon har ett nytt danskt rekord med sig hem. Återigen varmt grattis!

Planet är försenat till Frankfurt. Vi ska nu försöka hinna med dagens sista flight till Göteborg. På Europas kanske största flygplats. Med några av Europas kanske tröttaste ben. Ulf ropar “akta hälsenorna!” när Torill och jag rusar (nja…) uppför rulltrapporna. Vi gör en insats som med lite tur kan ge guldbiljett till nästa paralympics. Jag börjar garva när jag inser vilken syn vi är där vi ångar fram sida vid sida; båda tre äpplen höga med hästsvansar, friidrottsryggor och styltiga löpstilar. Go Sweden! Det blir blött i vänstra strumpan – en blåsa spricker – men vi hinner! Ulf höjer båda armarna i en segergest och utbrister att nu vill han också ha en tröja, med texten “Jag sprang om Annika och Torill”.

Kommer hem vid midnatt. Där väntar barn och mamma, katt och hjortronsylt. Och där tar även den här berättelsen slut. Grattis om du lyckats läsa ända hit, du är verkligen uthållig. Och kanske i behov av en ny hobby..? Jag har ett hett tips… ?

Slutord
Jag kan inte lämna den här resan bakom mig utan att få säga tack. Tack för en superhelg alla underbara blågulingar, arrangörer, funktionärer och alla andra fantastiska människor jag träffat i Albi. Tack alla ni som följt, skojat och peppat från hemmaplan. Tack SFIF för att både jag och Ulf fick åka och återigen tack Hälle IF för ert stora stöd. Varmaste tack Magnus Lübeck (KMG Group) och Johan Stegfors (X-kross, Flipbelt, Miiego mm) för såväl spons som pepp. Så roligt att ni bryr er och tror på mig! Ni är mycket, mycket uppskattade.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail