Annika Nilrud inför SM 100 km

 

AnnikaNilrud

KUL: Hur är formen? Beskriv träningen och förberedelserna inför SM i Uddevalla.

Annika: Jag är också nyfiken på formen – har de senaste två åren bara sprungit dubbla distansen och då är farten mycket lägre. På 100km vill jag vara snabb, på 24h seg och stryktålig. Men benen känns pigga och springsugna, det är en bra start.

Vad gäller träningen så är jag en snart 40-årig tvåbarnsmorsa med allt som hör till. Jag älskar att springa, men ambitionen är att anpassa löpningen efter livet istället för tvärtom. På veckorna kör jag barnen till deras aktiviteter – jag springer där och maken slipper köra, win win. På söndagen ett lugnt ultralångpass med vätskerygga och ljudbok. Tre veckor med detta upplägg, den fjärde lugnare och utan långpass. Ser man bara till fysiken finns det bättre scheman, men funkar vardagen så funkar jag. Då finns energi och löparglädje till både träning och tävling.

KUL: Vad har du för målsättning med loppet?

Annika: Bättre än förra gången (då strax under 9h), det är klassikern. Sedan har jag alltid tre nivåer – skamgräns, mål och vision. Efter några mil in i tävlingen känner jag in vilken som är rätt och satsar på den. Vad dessa nivåer är har jag inte benat ut än – och hade ändå inte berättat, är nog lite skrockfull.

Men huvudmålet är själva genomförandet, det gör det enklare att fokusera här och nu. Dessutom kan man ju göra sitt livs lopp men få ett jämförelsevis dåligt resultat, eller oförtjänt bra. Ett Göteborgsvarv när jag var osugen struntade jag helt i tid, målet var att vara glad, springa lätt utan ”Ring taxi!”-tankar på Lindholmen. Det var faktiskt ett ganska bra mål.

KUL: Vem eller vilka tror du kommer har chans på pallen?

Annika: Jag passar på att slå ett slag för topplistorna på ultradistans.se men har inte kikat i någon startlista, så favorittips hoppar jag över. Men jag vet att Frida Södermark ska springa, där går det undan!

KUL: Vilka är dina långsiktiga mål med löpningen? Hur tänker du kring deltagande i internationella mästerskap?

Annika: Jag har ett väldigt långsiktigt mål – när jag är 80 år ska mina skrynkliga ben ta mig över mållinjen på Stockholm Marathon precis innan maxtiden. Jag ska dit genom att träna hela livet. Jag fixar det med en liten dos tur och en rejäl dos kul. Mästerskap är givetvis en stor motivation, det är väldigt speciellt att springa blågul, men det finns en uppsjö av roliga och annorlunda ultraäventyr som lockar och är möjliga att genomföra långt efter ”bäst-före-datum”.

KUL: Har du några tips till nybörjare på ultra? Om man är en duktig maratonlöpare, hur tar man steget till 100km?

Annika: ”Hur svårt kan det va” är fantastiskt. Kombinera det med en rejäl dos galghumor och ge dig sjutton på att ta dig i mål så är du nog hemma. Ha inga tankar på tid innan du provat, var snäll mot dig själv. Jag hade bara sprungit tre marathon före första ultran (100km) och det funkade rätt bra (även om jag direkt efter målgång svor en rätt blodig ramsa om hur onödigt långt det var – såklart kompletterat med ett patetiskt ”aldrig mer”).

Rent praktiskt måste du lyckas få i dig energi under hela loppet, att träna magen på energiintag under längre träningspass är inte dumt. Det hinner även hända en del med väder och vind under en ultra, ha koll och ha en plan.

KUL: Vilka är de största svårigheterna med att prestera bra på 100km?

Annika: Det är ju faktiskt bra långt, samtidigt har man inte så mycket marginaler – det måste klaffa och göra det länge. På 24h kan du göra ett jättebra slutresultat även om du hamnar i en tuff svacka.

KUL: Vad är ultralöpning för dig? Vilka egenskaper har du som gör dig till en duktig ultradistansare?

Den lättaste frågan hittills… denna fantastiska bild från Lapland Ultra 100km speglar både magin och det livslånga äventyret.

Mina bästa ultraegenskaper är nog passion och oräddhet (eller naivitet?). Kombinationen ”hur svårt kan det va” och en rejäl dos energi tar dig många steg.

Första ultran samsprang jag med syrran. Efter fem mil jublade vi ”distansrekord!!!” och fick ett skrattanfall när vi insåg att vi sprungit 8km längre än någonsin och var precis… halvvägs. Då insåg jag att varje ultralopp, helt oavsett resultat, förtjänar en målgångsskumpa. Bara att komma till startlinjen, med allt det inneburit i form av mod och träning, är en seger.

KUL: Vi önskar dig stor Lycka till nästa helg Annika!