När ultralöpare börjar simma

2014 drabbades Annelie Olausson av plantar fashit, och under Tjejmarathon gjorde det så ont att hon var tvungen att bryta. Sedan väntade ett halvår då hon knappt kunde stödja på foten. Ingen löpning, knappt några promenader, och inte ens cykling fungerade. Nästan detsamma hände Ingrid Bertmar då hon i januari 2016 fick bryta en löpartävling för första gången i sitt liv, då en hälsporre som spökat under flera månader skapade för stor smärta för att fullfölja tävlingen. Vad gör man då för att hålla igång och vara utomhus, och inte bara ge upp?

Annelie kunde som tur var redan simma, och hade året innan köpt en våtdräkt. Så nu byttes löpningen mot simning i sjön. En kompis hade redan tidigare försökt få med henne att simma Forsbackarännet, 21 km i Gavleån, och nu när det inte fanns några andra alternativ så tackade hon ja till den utmaningen.

Annelie Olausson, Forsbackarännet
Annelie Olausson, Forsbackarännet

I januari 2016 fick Ingrid Bertmar bryta en löpartävling för första gången i sitt liv, då en hälsporre som spökat under flera månader skapade för stor smärta för att fullfölja tävlingen. Ingrid hade sedan 3 år börjat springa längre distanser, och blev så besviken när hon inte längre kunde utöva sin favoritträning. Hon försökte desperat hitta andra träningsformer för att ersätta löpningen, men gruppträning och spinning blev mest ersättare för den uteblivna löpningen, och Ingrid hoppades varje morgon när hon vaknade att smärtan i foten skulle vara borta och att hon skulle kunna börja löpträna igen.

Månaderna gick och Ingrid kom på att hon i många år velat lära sig frisim, men att tiden inte räckt till. Efter ett par kvällars surfande på nätet hittade hon en nybörjarkurs som startade mitt i terminen. Nu skulle de hopplösa försöken med frisim, som Ingrid gjort en gång varje sommar (9 armtag med tre kallsupar) bytas ut mot kontinuerlig simning. Skulle det vara möjligt?

Med stor entusiasm hoppade hon i vattnet i mars med tio medelålders nybörjare. Ingrid tyckte det kändes spännande efter första lektionen och började åka frekvent till olika simhallar. När längdrekorden byggdes på parallellt med mängder av kallsupar, från 5 meter, till 12 meter som inte så långt senare blev ett par hundra meter, så började känslan att påminna Ingrid om de tidigare distansrekorden i löpningen. Det blev hon väldigt motiverad av.

En söndag i april släppte något i anspänningen i simningen också. Ingrid kände efter ett par, tre längder att hon plötsligt kunde slappna av i vattnet och inte stressa och då kunde hon utöka distansen utan att bli jättetrött, och pulsen låg på en lätt ansträngd nivå. Från den dagen kände Ingrid att hon var en frisimmare ”på riktigt”, och hon känner precis som i löpningen att det inte är farten som är viktig utan möjligheten att träna på ganska låg pulsnivå men under längre tid.

Ingrid Bertmar i våtdräkt.
Ingrid Bertmar i våtdräkt.

I maj började Ingrid en andra simkurs, Open Water träning vid Tanto strandbad, innan jobbet en dag i veckan. Detta krävde en våtdräkt och efter inköpet av den öppnade sig nya utmaningar och möjligheter. Ingrid började sakna möjligheten att tävla, vilket hon gjort i löpningen i flera år, och när hon fick tips om NOW (Norrviken Open Water) i slutet av augusti, så anmälde hon sig till 2 km-distansen. Det har blivit ytterligare en motivationsfaktor, då Ingrid ska utmana sig själv att nå näst intill 100% av sträckan med frisim som simsätt.

Veckorna gick och Ingrid hittade även en möjlighet att tävla i ett swimrun lopp, en kort sprintdistans på Långholmen i juni. Hon och en kompis, som är en mycket stark simmare, tog sig runt Långholmen med promenad och simning. “Det var en rolig upplevelse, men tungt att simma med skor och i oroligt vatten. Det finns mycket att träna på” säger Ingrid.

Ingrid Bertmar
Ingrid Bertmar

Det har visat sig att några av Ingrids ultravänner gör ”samma resa” att lära sig frisim och det har inspirerat ytterligare. Dessutom har Anneli Olausson, en av Ingrids ultravänner, inspirerat till fortsatta framsteg inom simningen. Även ett par andra vänner, med simbakgrund, har hjälpt Ingrid med både teknik och inspiration. ”Jag har alltid tyckt om att lära mig att utföra nya rörelser med kroppen, så när någon ger mig hjälp tar jag det på stort allvar och tränar in nya detaljer, jag är så glad för de som vill bidra till min simutveckling”, säger Ingrid.

Ingrid har kommit till insikten att trots att tiden för simpassen inte är i närheten så långa som långpassen i löpningen, så får hon ändå den där känslan av ett ”tids- och rumslöst tillstånd”. Hon tror att det delvis beror på att inlärningen i sig kräver fokus i stunden och då försvinner mycket av det som hon annars brukar fundera på. Hon känner också att kombinationen av lugnet och rytmen i simningen tillsammans med belastningen på kroppen ger ungefär samma positiva effekter som långpassen.

Under sin skadetid så har Ingrid saknat sin löpning väldigt mycket, och inledningsvis upplevde hon en slags sorg att inte kunna springa. Dessutom saknar hon alla löparkompisar från de sociala gemensamma löppassen, och den gemenskapen finns inte på samma sätt i simningen. När Ingrid efter några pass kom igång med simningen slutade hon att sakna löpningen, och njöt av simningen istället. Det har funnits perioder då Ingrid valt att tänka att hon aldrig mer skulle springa, då blev det lättare att glädjas åt de träningsformer som fungerade.

Nu mitt i juli har Ingrid precis sprungit sitt första 300m pass, på sin väg tillbaka till löpningen. Att hon kommit dit beror framförallt på att en engagerad kund i butiken den dagen Ingrid köpte sin våtdräkt hörde om hälsporren och berättade att hon kunde hjälpa till med stötvågsbehandlingar. 8 behandlingar senare är smärtorna kraftigt reducerade, och förutom att få hjälp med foten får Ingrid också inspiration av fysioterapeuten som själv tävlar i både swimrun och triathlon. “Mitt senaste knappa år har kretsat kring min fot, när jag fick hjälp av fysioterapeuten förstod jag att det handlar om både foten och själen. Jag fick positiva budskap om läkningen och kunde sluta med alla mina försök till egenvård av foten” säger Ingrid.

Drivkraften att ta tag i löpningen börjar komma tillbaka, men simningen har tagit en stor plats i Ingrids träningsmix. Ingrid menar att skadan öppnade upp insikten om mångsidigheten i träningen och Ingrid tror att hennes träningsinnehåll närmsta året kommer vara mycket mer varierat än tidigare. Och det finns en dröm om att göra ett swimrun-lopp “på riktigt”, d.v.s. med löpning istället för promenad på land, men det är en mer långsiktig dröm för henne

Ingrid vid målgång Stockholm Marathon

Nu är även Annelie på väg tillbaka till löpningen efter lång rehab, och ser inte längre simningen som ersättning till löpningen utan som ett komplement. I somras kunde hon fullfölja loppet Jättelångt utan skadekänningar. Dock insåg hon att det var dags att ta några steg tillbaka från ultralöpningen en tid för att bygga upp en bättre grund. För att hindra sig själv från att inte bege sig ut på alltför många härligt långa turer längs alla vandringsleder så har simningen utomhus fått en viktig roll även denna sommar. Och i höst är det dags för en swimruntävling.

Annelie Olausson. Jättelångt
Annelie Olausson, Jättelångt 2016.

 

reddit