Ultrakrönika – Ida Nilsson

Om skador, drömmar till glad kristen

Det har varit en lång och tråkig sommar för mig.

Alla löpare hatar att vara skadade. Ibland får man som skadad höra att ”då har du ju tid att göra annat”, ”du kommer tillbaka starkare”, ”man lär sig alltid något av en skada” och andra klyschor. Jag tror att människor menar väl, och jag önskar själv att motgångar ska leda till att jag lär mig något nytt om mig själv eller att jag tvingas att hitta andra aktiviteter och tankesätt som jag mår bra av. Men den här gången var jag bara trött på skiten, verkligen urless på att vara skadad. Jag kände att jag redan hade använt upp allt det bästa av mig själv för att uthärda misslyckanden och jag hade väldigt svårt att göra det bästa av situationen. Jag kände bara ensamhet och ångest och föll handlöst ner i det nattsvarta mörka hålet.

Jag hade klarat mig hyfsat flytande utan alltför katastrofala skador de senaste åren och jag kände mig återigen som en stark löpare som byggt upp en bra grund att stå på.

Jag gillar att träna, älskar löpning och tycker fortfarande att det är väldigt roligt och spännande att tävla. Men jag har insett att vad jag verkligen tycker är intressant är att försöka förbättra mig. Att försöka kombinera en dröm med en inre känsla av vad min kropp skulle kunna klara av med hårt arbeta, passion, glädje och i slutändan få ihop alla ingredienserna till något som blir bättre än alla delarna var för sig. Det är därför jag vågar försöka närma mig den där gränsen för vad min kropp tål igen och igen. Ibland lyckas jag alldeles utmärkt med att få ihop alla ingredienserna till en underbar kaka, ibland blir den istället totalt vidbränd och oätbar.

Jag var rätt knäckt i sommar. Jag saknade inte bara löpningen och tävlandet, utan jag saknade ett vanligt liv. Jag kände mig så begränsad och fången i min egen kropp när jag inte kunde ta en promenad, cykla så långt jag ville, gå upp på ett fjäll, eller tälta. Inte ens fysisk yoga fungerade. Det var så ytterst få av mina vanliga må bra aktiviteter som fungerade. Jag fick verkligen kämpa för att uthärda, försöka hitta något bra varje dag och inte helt slösa bort månader av mitt liv på att gå och vänta på att ett båtben läker.

Vad jag till slut hittade för att hålla mig flytande var meditation. Jag har nu yogat mer eller mindre regelbundet under många år, men alltid haft svårt för meditation. Men nu helt plötsligt när kroppen gjorde ont och jag var rörelsebegränsad, var det en fristad att dyka ner i. Jag. Jag har i alla fall mitt sinne, hjärta, tankar och känslor kvar och det är också en spännande värld att utforska, även om jag först hade svårt för när inte hela jag, hela min kropp får vara med på resan.

Jag har under senhösten börjat kunna röra mig mer och mer fritt fastän jag fortfarande inte springer vidare mycket. Men jag kan gå normalt, åka skidor och köra normal styrketräning. Jag fick lära mig ett nytt uttryck av några vänner i Norge under min första skidtur i höstas, ”glad kristen”. Det sprider sig ett saligt leende när jag får röra fötterna på en stig med rötter och stenar medan jag går upp och ner till snögränsen och de första skidturerna när jag äntligen fick komma upp på mina hemmafjäll igen var helt fantastiska. Jag fånlog även hela tiden när jag fick jogga 30 min inomhus på en alter G. Inte för att det är så väldigt fantastiskt att springa på ett löpband, men en djup lättnad spred sig i min kropp. Jag kommer nog att kunna springa igen.

Jag förstår verkligen alla studier som säger att motion och rörelser motverkar depression och främjar psykiskt välmående. När jag inte få röra min kropp ute i naturen och bli fysiskt trött får jag kämpa som en tok för att hålla mig hel och levande. Får jag vara ute sköter sig alltid grundvälmåendet av sig själv.

Från att ha varit i min bästa form på många år i april vid Hamburg maraton, så var jag 7 månader senare i min sämsta form på väldigt många år. Men nu har det äntligen vänt. Ibland är det jobbigt och lite bittert att jag bara måste börja om igen och jobba mig tillbaka, men mest är jag otroligt glad för att jag återigen har möjligheten att träna mycket och träna ute. Ändå, jag sparar det bästa till sist, att äntligen kunna gå ut och springa och känna tillit och frihet i min kropp igen.

Nu lämnar jag över stafett krönikan till Sofia Smedman. Hon vann bland annat Kullamannen 100 miles i höstas och jag är nyfiken på Sofia eftersom jag varken känner henne som person eller löpare. Samt jag är nyfiken på 100 miles sträckan. Jag har hittills mest ”fuskat” runt som ultralöpare och tillhör ”short distance” inom Salomon laget. Jag springer ju bara så korta sträckor som mellan maraton och 100 km!

Ida Nilsson

reddit