Lina Karlsson, 43 år från Uddevalla där hon bor med sin sambo. Till vardags arbetar hon som formgivare i Förvaltningen för kulturutveckling i Västra Götalandsregionen. Hon började springa när hon träffade sin kille 2011 eftersom han ville springa maraton och det var hon inte sen att hänga på. De tränade till Stockholm maraton under 2011, och sprang loppet 2012. Det var starten av en löparkarriär, och sedan dess har det blivit längre och längre.
Jag försöker att inte springa varje dag – för att hålla behöver jag en vilodag i veckan. Jag har diabetes sedan 1987 och rörelse är en viktig del av mitt liv då den hjälper mig hålla mitt blodsocker på en bra nivå. De längre äventyren gör det dock många gånger svårare att ha kontroll.
I juli sprang Lina hela Bohusleden från Lindome i söder till Strömstad i norr vilket gav en sträcka på 363 km. Hela äventyret tog 3 dagar, 15 timmar och 45 minuter vilket gör henne till snabbaste dam på leden, se FKT. I samband med löpningen samlade hon in pengar till diabetesforskningen, när hon var 10 år fick hon nämligen beskedet att hon fått diabetes typ 1.
Hur länge har du sprungit ultralångt?
Min första ultra var Borås 6-timmars 2014. Då sprang jag 63,4 km.
Varför valde du att springa just Bohusleden?
Jag och min kille har de senaste åren tagit en semestervecka i maj/juni. Vi har bestämt en plats vi vill besöka och sedan letat upp ett lopp eller en led eller både och att springa. Det har blivit Svalbard, Färöarna, Yttre Hebriderna och i fjol sprang vi John Muir Way genom Skottland 215 + km. I år – av kända skäl – blev det inget med det. Och eftersom de tävlingar jag tänkt delta i inte heller blivit av var jag öppen för något nytt. Fick höra det här med FKT och The Big Five genom podden Ultraaktuellt. Eftersom Bohusleden passerar Uddevalla och jag faktiskt inte sprungit någon av etapperna tyckte jag det lät som en rolig och passande utmaning!
Hur lång tid tog det?
Hela kalaset landade på 363 km, 7994 höjdmeter och det tog mig 87 timmar 15 minuter och 55 sekunder, cirka 60 av dem var jag i rörelse.
Hade du hjälp av support under löpningen?
Japp. Min sambo och mina föräldrar, dessutom anslöt min syster framförallt under sista dagen. De gjorde alla en strålande insats och jag tror de tyckte det var roligt faktiskt! Även de fick se många platser de inte sett tidigare! De fanns till hands nästan efter varje etapp så jag kunde fylla på energi och ladda klocka, telefon och blodsockermätare vid behov. (Leden är indelad i 27 etapper på mellan 7 och 20 km.)
Hur mycket sömn kunde du “njuta” av?
Första natten sov jag dåligt p.g.a. värk men efterföljande nätter gick förvånansvärt bra. Det blev mellan 3 och 4 timmars sömn per natt. Från dag tre började jag dessutom lägga in sovpauser efter några av etapperna eftersom jag nästan somnade när jag sprang eller snarare rörde mig framåt. Vi slängde ut en madrass på backen och jag somnade typ med detsamma och sov någon halvtimme – hur gott som helst ¬– sedan kunde jag rulla vidare vid bättre mod och med mer energi.
Hade du planerat pauser i förväg eller tog du det efter behov?
Egentligen bara att jag inte skulle springa på natten utan sova några timmar. För min del skulle det inte vara någon idé att röra mig framåt på natten, då det ändå skulle gå långsamt och risken var större att jag skulle ramla eller springa fel. Det var min kloka mamma som fick mig att testa att sova en stund på dagarna.
Vill du berätta innehållet i din rygga? Vad bar du med dig under hela tiden?
Beroende på sträcka; en eller två flaskor sportdryck (som var basenergi under tiden i rörelse), en eller två flaskor vatten, salttabletter, två gels och två barer för omväxlings- och säkerhets skull; om jag skulle springa fel eller det skulle hända något, ibland något annat ätbart som jag var sugen på, insulin och blodsockermätare, toapapper, mobiltelefon och jacka.
Vad är ditt bästa tips till andra som vill göra ett äventyr på långlöpning?
Bekanta dig med uppgiften – jag har sprungit hela leden i mindre bitar under våren, det kanske är overkill – men få lite koll på vad du ska ge dig in på. Ha en plan men följ den inte slaviskt. För mig var det en mental fördel att ha leden indelad i de etapper som den faktiskt är – stegen framåt blev tydliga. Tillåt dig att sova en liten stund om du känner dig trött. Glöm inte att fylla på energi lite och ofta funkade bäst för mig. Jag blir ju ständigt påmind om mitt energiintag p.g.a. min diabetes. Uppskattningsvis 80 % av min vakna tid tänkte jag på/förhöll jag mig till den så jag var/är väldigt medveten om ifall jag behöver inta energi eller inte. Men jag kan tänka mig att det inte är lika närvarande för en utan diabetes. Där är min diabetes en fördel. Nackdelen är att när jag ligger högt i blodsocker kan jag inte inta energi förrän jag får det att sjunka fastän jag behöver och risken under ett sådant här äventyr är att det då sjunker för lågt.
Vilket är det finaste minnet från äventyret?
När min syster och hennes dotter följde med mig på den näst sista etappen det gjorde mig glad att de ville få en inblick i vad jag gjorde och det fick mig att glömma tiden lite stund!
Hur mycket pengar samlades in?
En motivator för mig var att för varje mil ge 100 kr till diabetesforskningen som gör så mycket nytta utan den hade mitt och många andras liv sett väldigt annorlunda ut idag. Eftersom jag inte varit aktiv i sociala medier innan detta insåg jag ju att jag bara kunde räkna med mig själv, så insamlingsmålet fick vara 3600 kr, alltså vad det skulle bli om jag klarade hela leden. Men till min stora glädje har fler uppmärksammat insamlingen och bidragit. Så generöst och betydelsefullt!!!
Just nu är den uppe i 7 500 kr!!
Insamlingen är öppen till 31 augusti.
När fick du diabetes?
(En brasklapp: Det allra mesta jag skriver om diabetesen är utifrån mig själv. Notera att det finns många former av diabetes och hur man behandlar och lever med den ser väldigt olika ut.)
Sommaren 1987 när jag fyllt 10 år fick jag diagnosen diabetes typ 1. Det finns ju många varianter av diabetes och de behandlas på olika sätt. Men även behandlingen av diabetes typ 1 blir olika från person till person då vi lever olika liv och sjukdomen påverkas av många kringliggande faktorer som stress, vilken mat man äter och mängden motion till exempel. En annan faktor är om man väljer att använda sprutor eller pump. Men det finns ju principer och riktlinjer att förhålla sig till, det som liksom är sjukdomen.
Hur tänkte du när du fick beskedet?
Jag trodde jag skulle dö.
Hur lång tid tog det innan du lärde dig att leva med sjukdomen?
Lärandet pågår hela tiden – i och med att livet förändras behöver man anpassa sig och lära nytt, kroppen reagerar på nya sätt och man behöver agera därefter – men att acceptera den gjorde jag ganska snabbt tror jag. Men visst bryter jag fortfarande ibland ihop – men jag har slutat kasta sprutor i väggen : ) Det hade varit skönt att kunna ta semester från den och bara slippa att behöva förhålla sig till den hela tiden. Och när man gör allt man kan för att göra rätt men det blir ändå fel är mycket frustrerande. Då är det lätt att bli stressad eftersom det finns risk för en del komplikationer om man inte får till ett jämnt blodsocker över tid.
Har du lagt om din kost på något sätt?
När jag blev sjuk blev det en stor omställning för hela familjen som anpassade kosten efter råden man fick då. Men jag hade en bra läkare som inte var för förbud och jag fortsatte till exempel att äta godis; på fredagar efter min ridlektion då jag ansträngt mig lite extra och blodsockret kunde bli lågt. Då i mer reglerade former som att lägga bitarna i högar – 3 godisar i varje hög – för att räkna ut hur mycket insulin jag skulle behöva ta. Men ganska tidigt i tonåren vande jag mig av med direkta ”sötsaker” och idag är det inget jag saknar. Det är bara på lopp som jag intar det riktigt ”söta” och om mitt bodsocker sjunker riktigt lågt.
Vad måste du tänka extra på när du springer ultra med diabetes?
Det är många beslut att ta ställning till och saker att förhålla sig till både innan, under och inte minst efter ultralånga distanser. Beroende på hur länge jag springer måste jag innan loppet avgöra om jag ska ta mitt långtidsverkande insulin till exempel. Det fungerar som en bas som jag kompletterar med snabbverkande måltidsinsulin. Problemet är att det långtidsverkande finns kvar i kroppen under hela dagen och eftersom motion i sig sänker blodsockret kan det bli svårt att få upp det och då kan jag inte springa. Med för lågt blodsocker stoppar liksom kroppen av sig själv. Ligger jag bra och ”bara” är trött för att jag springer kan jag ju själv bestämma om jag ska fortsätta eller inte men här har jag inget val. När jag får lågt blodsocker får jag synbortfall, blir trött, jag vill bara försvinna för en stund – det känns lite som jag ska implodera. Jag blir också väldigt ljudkänslig och lättirriterad.
I tävlingssammanhang när man blir taggad utsöndrar kroppen hormonet adrenalin som höjer blodsockret, detta sker alltid för mig vid starten av ett lopp och håller i sig olika länge. Då kan jag behöva injicera extra insulin men risken är att det snabbt blir för lågt så att avgöra om jag ska avvakta eller agera och i så fall hur mycket jag ska ta är svårt att avgöra. När blodsockret är högt blir prestationen sämre då musklernas upptag av glukos hämmas. Jag blir trött. Det är även otrevligt och påvekar min prestation när blodsockret sjunker väldigt snabbt.
Efter jag sprungit ultralopp eller ultralångt på träning behöver jag kolla av mitt blodsocker under natten efter varannan timma ungefär för att se så det inte sjunker för lågt. Ett ultralopp kan jag behöva förhålla mig extra till i en vecka efteråt.
På långa tävlingar äter ju de flesta mycket av just socker. Hur gör man som diabetiker?
Som sagt motion sänker blodsockret så jag behöver energi lika mycket som en utan diabetes. Det kan dock vara bra att inta även lite långsammare kolhydrater under en ultra för att få till en jämnare kurva. Ett problem, som jag nämnt tidigare, är om blodsockret är högt, vilket alltså innebär att jag inte kan äta förrän jag får det att sjunka, fastän jag behöver. Och tvärtom om jag är riktigt låg men har problem i form av löparmage, illamående och liknande som ju inte är ovanligt i ultrasammanhang måste jag ändå få i mig energi, annars tappar jag ju medvetandet.
Vad använder du för energi på ultralopp?
Jag kör på Umaras energi som bas – sportdryck, gels och barer – den fungerar bra för mig.
De killarna har koll på vad de gör!
Utbudet från arrangören på loppen, passar det även att äta för dig?
Ja men jag har alltid med mig eget – det känns tryggast. Då vet jag vad jag har tillgång till och hur hårt sportdrycken är blandad. Jag har då även möjlighet att ha koll på hur mycket jag fått i mig, vilket jag brukar gå igenom efter loppet tillsammans med blodsockerkurvan och om jag tagit något insulin, för att lära mig något till nästa gång.
Informeras arrangören av ett lopp att det finns diabetiker bland de startande? Skulle det behövas, eller inte?
En del lopp har, så man på baksidan av nummerlappen, kan ange om man har någon sjukdom – det finns ju fler diagnoser som är bra att känna till. Det tycker jag är en bra lösning så behöver ingen veta om det inte händer något, om man inte vill. Om man skulle drabbas av för lågt blodsocker – som är det mest troliga – kan det ju bli riktig farligt om man inte snabbt får rätt hjälp. För egen del har jag hittills haft egen support med som känner till situationen.
Diabetes kan ju bli en livshotande i vissa situationer, hur hjälper man bäst till?
För det första hittar man en människa som är medvetslös ska man ju alltid ringa 112.
Både för högt och för lågt blodsocker är obehagligt och kan bli farligt. Men det viktigaste att veta är hur man som utomstående ska agera vid för lågt blodsocker, som är det mest akuta.
De flesta känner själva när blodsockret är på väg att blir för lågt eller sjunka men ibland kan det gå snabbt eller ske i sömnen och i ultrasammanhang kan det vara svårt ibland att veta om man mår dåligt på grund av löpningen eller diabetesen och vissa känner inte att de ligger lågt. Symptomen kan vara hunger, svettningar, huvudvärk, synbortfall, trötthet, darrningar, hjärtklappning, koncentrationssvårigheter, oro, synbortfall, förvirring och aggressivitet.
Om personen man misstänker har lågt blodsocker är vid medvetande och du inte vet om hen har diabetes – fråga, om så är fallet ge något sött, gärna rinnande (absolut inte light-läsk). Om personen förlorat medvetandet eller är mycket omtöcknad behöver man snabbt till sjukhus. Ring 112.
En del personer med diabetes har ett ID-kort eller liknande på sig eller en amulett med Svenska Diabetesförbundets symbol runt halsen. Om personen krampar lägg i framstupa sidoläge och försök håll andningsvägarna fria. Ge aldrig insulin!
Delvis hämtat från: diabetes.se
Känner du till fler ultralöpare som drabbats av sjukdomen?
Inte känner men jag har träffat några på tävlingar speciellt under Ultravasan. Många har idag hjälp av en så kallad kontinuerlig blodsockermätare, det finns flera varianter men den jag har ser ut som en vit knapp ¬– en censor jag har på armen som jag läser av med en avläsare. När jag ser någon med knappen på armen brukar jag heja och visa min!
Diabetes typ 1
Det finns flera olika typer av diabetes. Vid typ 1-diabetes har kroppens egen insulinproduktion helt upphört. Kroppens eget immunsystem angriper och förstör kroppens insulinproducerande celler i bukspottkörteln, vilket på sikt leder till total insulinbrist. Inget insulin – inget liv. Så det måste man injicera flera gånger varje dag i förhållande till den mat man äter och det liv man lever. Insulinet behövs för att ta sockret från maten vi äter in i cellerna så de får den energi de behöver men det ska alltid även finnas en viss mängd socker i blodet (optimalt runt 4-6 mmol/l). Både för högt och för lågt blodsocker är farligt.
Läs gärna mer på diabetes.se
Text: Sandra Lundqvist
Foto: en_av_tre_runningclub