Ultrakrönika – Fredrik Elinder

Ultralöpning är mångfacetterat och inbegriper både en dos av detaljplanering och hög grad av oförutsägbarhet. Till viss del kan detaljer och precision verka som en motvikt till oförutsägbarheten. Jag fick överta ultrakrönikestafettpinnen från Jonas Buud med hänvisning till min inblandning i hans första VM-medalj och svenska rekord på 100 km. Det var egentligen rätt enkelt. Vi visste att Jonas var god för nära 2.20 på maraton, han hade lätt för långa distanser och han var i god form. Mina ultralöparformler och tabeller som finns på ultradistans.se indikerade att ett svenskt rekord låg inom räckhåll. När träningen väl är genomförd finns det två kritiska faktorer till framgång inom ultralöpning: (1) Bestäm ett realistiskt mål och (2) håll en jämn fart. Allt Jonas behövde göra var att programmera klockan för rätt tempo och sedan köra. Det lyckades. Landlagsledaren Kjell-Ove Skoglund kommenterade efteråt min insats i detta VM med att ”när det regnar på prästen så skvätter det på klockaren”. Ett liknande exempel var när min fru Magdalena skulle debutera på 100 km (hon hade tidigare aldrig sprungit längre än 64 km). Baserat på min kännedom om hennes träningsstatus och hennes bästa maratonresultat sa jag att ”Du bör kunna springa på 10.17”. Senare under eftermiddagen kom hon in som tvåa på 10.16.59.

Men ultralöpning skulle givetvis inte vara lika intressant om vi visste allt på förhand, om det bara var att ställa ut skorna. Här skall jag beskriva ett av mina många roliga, men långt ifrån förutsägbara ultralöparminnen. Per Bjelkmar kontaktade mig sommaren 2014. Han undrade om jag inte var sugen på att göra honom sällskap under Dragon’s Back Race i juni 2015, ett femdagars etapplopp längs bergskedjan i Wales. Per var en före detta forskarkollega, och vi hade några år tidigare varit i Adak tillsammans och sprungit Lapland Ultra. Jag visste att han var att lita på i trängda situationer så jag tackade ja på stående fot. Vi anmälde oss och efter ett tag fick vi våra startplatser.

Jag hade hört talas om loppet genom Rune Larsson, som sprang första upplagan 1992, och erinrade mig hans berättelse om att han på allvar fruktat för sitt eget liv under någon av de brantaste klättringarna. Själva loppet är i form av orientering och den exakta bansträckningen är givetvis hemlig, men via korta youtubeklipp som arrangören lade ut var det rätt uppenbart vilka avsnitt som inte ”kunde undvikas”. En hisnande video visade en kamlöpning (eller snarare -ålning) på Crib Goch. Per och jag ringde varandra och undrade om vi fattat rätt beslut. Senare hittade Per en lista över världens tio farligaste lopp. Listan tror jag började med Paris-Dakar-rallyt (till dags dato har 25 förare omkommit i singelolyckor). Sedan fortsatte den med Whitbread Round the World (som knappast är känt som någon söndagsseglats), något djungellopp där folk kämpade för sin överlevnad, och … Dragon’s Back Race. Vad hade vi gett oss in på?

Vi förlikade oss dock med uppdraget, vi tränade på hemmaplan var för sig och vi körde några pass tillsammans under lite smågrisiga förhållanden för att testa hur vi fungerade ihop. Utrustning enligt en, av arrangören tillhandahållen, lång och detaljerad lista inköptes och testades. Under vårvintern samlades några av de svenska deltagarna till ett gemensamt tvådagarspass på Bergsslagsleden.

Väl på plats startade ett äventyr, i positiv mening, utöver det vanliga. Luften vibrerade av förväntan under det inledande race meeting i den medeltida byn Conwy på Wales nordkust. Starten gick inne i den gamla slottsruinen till tonerna av en walesisk manskör. Vid start, denna liksom alla andra morgnar, fick vi en näst intill kvadratmeterstor inplastad karta att orientera efter. Orienteringskontrollerna låg på bergstopparna så det fanns vanligtvis inte så mycket utrymme för djärva vägval. Pers och min regel för loppet var mycket enkel: Vi skulle hålla ihop och vi skulle fullfölja loppet. Några specifika tids- eller placeringskrav hade vi inte. Det var nog klokt. I slutändan visade det sig att bara hälften av deltagarna kom i mål. Enda anledning att frångå principen att hålla ihop skulle vara om det fanns en uppenbar risk att vi inte skulle klara tidskravet för etappen.

Bortsett från första dagens start fanns det ett startfönster på två timmar, klockan 6 till 8. Initialt tyckte jag att vi skulle se till att få ordentligt med sömn och starta i den senare delen av fönstret, men vi ändrade sedan taktik när vi insåg att det var viktigare med marginal i slutet av dagen så att vi, om inte annat, kunde lägga oss så tidigt som möjligt. Vi satte alltså klockan på 5.00 och hade sedan en timme på oss till frukost och andra förberedelser innan start kl 6.00. Det visade sig dock att de flesta använde sig av samma strategi varför det blev kö till frukosten, framförallt till de efterlängtade, individuellt och långsamt stekta, äggmackorna. Huvudansvarig för loppet var vegetarian varför det serverades vegetarisk mat till oss deltagare. Därför blev denna äggmacka än viktigare. För att säkerställa äggmackeintaget och att vi skulle kunna komma iväg kl 6.00 fick vi fortsättningsvis sätta väckarklockan på 4.30.

Vädret varierade minst sagt. Första dagen regnade, blåste och haglade det samtidigt som det var dimma och kyla. Vi fick sätta på oss allt vi hade. Per fick hjälpa mig med vantarna, som jag var oförmögen att ta på själv på grund av kylan. Dag två och tre var det bländande solsken och hetta. Vatten blev en bristvara och vi svepte ängsligt blicken över omgivningarna när vi tog vatten ur bäckarna för att undvika betande och eventuellt infekterade kreatur. Dag fyra stack inte ut vädermässigt medan dag fem som gick genom det militära träningsområdet och nationalparken Brecon Beacons var kall, regnig, blåsig och dimmig. Sikten var så dålig att vi med hjälp av höjdmätaren på en GPS-klocka höll oss på en bestämd höjd för att inte tappa bort oss. Vi hade respekt för området; två år tidigare hade tre soldater dött av värmeslag och samma år hade en armékapten frusit ihjäl här.

Totalt sprang vi 320 km och antalet höjdmeter var ungefär 17 000. Vi passerade 38, på kartan, namngivna toppar. De walesiska namnen var som poesi i mina öron, löparpoesi: Carnedd Llywelyn, Pen yr Ole Wen, Yr Wyddfra, Gallt y Wenallt, Tarren y Gesail, Fan Brycheiniog. Och visst kom vi till Crib Goch, som det förvarnats om. Efter ett kortare lunchstopp och ytterligare en bergstopp var vi återigen nere på havsnivå. När vi nådde bergsfoten nedanför kammen Crib Goch möttes vi en närmast bisarr syn: Pilen som markerade vandringsleden var vertikal och pekade rakt upp mot himlen. Per och jag tittade på varandra och undrade om detta var den väg vi skulle löpa. Kanske fanns det en väg runt? Vi fick visst stöd av en medtävlare som kunde området. Jo, det vara bara att börja klättra. Klättringen gick bra men den var långt ifrån enkel. Vägen var omarkerad och hela tiden gnagde en oviss känsla om vi var på rätt väg eller ej. Kammen var inte fullt så farlig som de tidigare youtubeklippen indikerat men någon löpning var det inte frågan om.

Varje kväll kom vi till ett nytt tältläger. Första dagen var det som en hel stad med stadsplanerade räta gator och ett väl definierat centrum. Men allteftersom deltagarna gav upp krympte lägret. Alla deltagare fick ha varsin fylld packpåse på 59 liter med sovsäck, liggunderlag och annan utrustning som transporterades från nattläger till nattläger. Sedan fick vi ha en mindre lunchsäck som transporterades till en förutbestämd lunchplats. Övrig utrustning och mat som vi behövde under dagen fick vi bära med oss. Duschar fanns vanligtvis inte. Jag svabbade av mig så gott det gick i någon kall bäck. Efter en hel dags löpning är det inte säkert att aptiten är på topp, men energi behövdes. Varje kväll lassade jag en tallrik full med någon vegetarisk gryta. Jag tvingade mig själv att äta upp innan jag fick gå och lägga mig. Det blev långa middagar. Först på kvällen den fjärde dagen kom hungern.

Dagarna hade sin naturliga rytm: Uppför berget, nedför berget, uppför berget, nedför berget, och så vidare. En illustrativ situation var när vi vid foten av ett berg mötte en deltagare som var på väg ner samma väg som vi var på väg upp. Kontrollerna skulle med nödvändighet ligga på bergstopparna men det var inte alltid det fanns separata vägar upp och ner. När vi mötte honom kunde han inte annat att häva ur sig ”How exceedingly meaningless this is!” Visst drabbas vi alla av denna känsla av och till under lopp men sammantaget var Dragon’s Back Race en upplevelse utöver det vanliga. Per och jag höll ihop som ler och långhalm under hela loppet och vi hade många timmar till godo på maxtiden. Mission completed.

Av totalt 65 fullföljande löpare var vi sju svenskar. Kerstin Rosenqvist, som ordnade förlägret på Bergslagleden och som är en stor fell running-entusiast, hamnade på en förnämlig 15 plats. Jag överlämnar därför ultrakrönikestafettpinnen till henne.