Mattias Johansson har länge drömt om Utmb. Nu är han en finisher! Här är hans race rapport från loppet.
Vänster fot, höger stav.
Höger fot, vänster stav.
Vänster fot, höger stav.
Höger fot, vänster stav.
Vänster fot, höger stav.
Höger fot, vänster stav.
Jag har tittat på dom där gröna strumporna på killen framför i över en halvtimme. Vart han sätter ner sina fötter. Vilken väg han tar förbi stora stenar. Hela min värld är en liten bubbla i pannlampans sken. I den finns bara jag, min andning, mina stavar, ett par fötter med gröna strumpor i ett par La Sportiva-skor. Vem fötterna tillhör vet jag inte. Det finns en sak till som tydligt pockar på uppmärksamhet. En brännande känsla i mina lår. Men det väljer jag att ignorera. Den finns inte.
Vänster fot, höger stav.
Höger fot, vänster stav.
Vänster fot, höger stav.
Höger fot, vänster stav.
Jag tar ett steg åt sidan och tittar uppåt. Ett pärlband av små lampor längs stigen uppåt. Hur långt vet jag inte. Och om lamporna längst bort är på toppen eller bara ett krön på vägen. Jag vänder mig om och tittar neråt. Samma pärlband av pannlampor. Det ser precis likadant ut som en halvtimme tidigare…..
Jag vet inte hur länge vi har klättrat uppåt. Tiden är svårbedömd. Jag vet inte hur långt det är kvar till toppen heller. Det jag vet är att när man väl når toppen så börjar det jobbiga. Nerförsbacken….
Drömmen om att springa ett lopp I Alperna och då speciellt Ultra Trail du Mount Blanc började för 4 år sedan.
Sedan dess har jag sprungit massa långlopp för att samla poäng och erfarenheter för att en dag kunna med lite självförtroende ställa mig på startlinjen till UTMB.
Resan till startlinjen är lång. Man måste klara av några lopp för samla poäng för att få skicka in en ansökan om startplats. Startplatserna lottas ut bland dom sökande. Jag ansökte till 2019 års lopp men fick nitlott. Till 2020 års lopp fick jag en plats men loppet blev inte av. Allt sköts ett år fram.
Så till slut blev det dags 27 augusti 2021 fick jag stå där på torget i Chamonix, Frankrike. Jag, Mikael Antonsson och Per Pilebo hade rest ner och bodde ihop lite utanför Chamonix.
Starten var uppdelad i tre vågor med ca 800 löpare. Inte lika maffig som på filmerna jag sett, men håren reste sig på armarna när dom entusiastiskt på helt obegriplig franska ropar ut att det är dags. Vi drar iväg genom gatorna, ivrigt påhejade av, för den nya tiden, ovanligt mycket folk. Första biten går lätt. 8 km lätt utför ner till Les Houches. Sedan börjar första klättringen. En liten mjukstart med 950 höjdmeter uppåt. Sedan 1100 neråt…
Mörkret kommer och pannlampan tas fram. Stigen går zick-zack ganska brant nerför.
In i byn Saint Gervais och första riktiga depån. Blev imponerad över utbudet. Åt bröd, korv och ost. Drack lite Cola och fyllde en vattenflaska. Sedan direkt ut igen. På väg ut ur depån möter man löparna på väg in och där kommer Per. Hejar glatt och drar vidare uppåt. Nu väntar en förhållandevis lätt uppförsbacke. Vi ska upp 700 meter på en sträcka av 14km. Ett depåstopp i Les Contamines på vägen. Sen, 35 km in I loppet, kommer dom riktiga backarna….
Vi ska klättra 1300 höjdmeter på 1 mil. Det är här första smaken av evighet kommer. I mörkret där jag är en liten lysande pärla i ett oändligt pärlband av löpare på väg uppför berget….
Krönet nås till slut. Låren skriker av klättringen. Och belöningen dom får är utförslöpning. 900 meter ska vi ner…..
Första natten är kylig. Men skön. Jag springer/vandrar i korta tajts, en tunn långärmad underställströja och min tunna vindjacka. Helt perfekt så länge man rör sig. Men jag fryser om händerna. Har både mina handskar och dom vattentäta överdragsvantarna på mig men får inte upp värmen i fingrarna. Ytterligare ett krön passeras och vi är över 2500 meter över havet när vi tar klivet in I Italien. På väg nerför igen plingar mobilen till och jag ser meddelandet på min Garminklocka. “Välkommen till Tyskland”
Men va faan?
Jag skrattar åt teknikstrulet men en liten stund senare plingar telefonen igen. Ett meddelande i min, Mikaels och Pers gruppchat. “Jag hoppas det går bra för er…..” är allt jag får läsa på klockan. Jag misstänker att någon av dom har brutit loppet. Men mina fingrar är så kalla så jag vill inte ta upp telefonen o kolla.
När jag efter en kortare nerförsbacke når Lac Combal och får värma händerna på en mugg soppa tar jag fram mobilen. Jo, Per har brutit. Surt, men så kan det vara. Vi begär fruktansvärt mycket av våra kroppar när man försöker sig på en sån här sak. Är inte allt bra märks det rätt snart. Att då bara pusha på ändå i den här miljön är bara dumt och farligt.
“Surt, men bra brutet” svarar jag I chatten….
Jag är nu 65km in I loppet. Låren värker fortfarande. Jag har en kortare stigning framför mig, sedan en lång brant backe ner till Courmayor och halvvägsdepån. Fingrarna får upp värmen igen och solnedgången i bergen kan fotograferas.
I skidbackarna innan sista branten till Courmayor serveras det pasta o tomatsås. Kroppen känns bra så först tänker jag bara springa förbi, det är ju inte så långt kvar…. Men stoppar, drar fram min tallrik ur ryggan och får ett par skopor pasta och parmesanost. Såsen är tillfälligt slut så jag slänger lite skinka o korv på pastan och går o sätter mig o äter snabbt.
Stigen ner till byn slingrar sig ner I tajta branta svängar. Jag blir omsprungen av en kille i skjorta o jeans. Tror först att det är en turist men ser sedan nummerlappen. Ser honom även i depån, där det tydligen var dags att byta skjorta…..
I Courmayor får vi tillgång till våra dropbagar. Jag byter tröja, fyller på ryggsäcken med energi. Inser att jag ätit alldelles för lite av mitt egna, men det beror på all mat man fått längs vägen.
Jag ser även till att smörja in mig lite här o var. Börjat känna av lite skav i besvärligare regioner och vill helst slippa gå bredbent dom sista milen….
Ut ur depån och dagens värme har kommit på allvar. Vi har dessutom en mysig uppförsbacke att börja med…
800 meter stigning på 5 km. Zick-zack uppför bergsväggen. Där uppe fylls flaskorna på med vatten. Det gick en liter för att komma upp. Sedan rullar jag på längs berget en bit. Solen skiner men vinden är kylig. Jag hittar en gräsplätt i lä från vinden. Lägger mig ner. Sätter alarmet på 20 minuter. Och blundar.
Tar nog bara ett par minuter sen slocknar jag. Vaknar av pipandet och direkt upp. På med väskan och börja vandra. Benen har stelnat till men mjukar snart upp. Kommer på att låren inte värker på samma sätt längre… hur gick det till? Smärtan har gradvis minskat och nu känns det ganska ok. Eller så har jag vant mig…
Efter 23h rörelse (för att kalla det löpning är nog att ta i, det är mycket vandring) når jag Arnouvaz klockan 17:00.
Utanför står det som vanlig folk och säger “ansiktsmask på” och “sprita händerna” men denna gången lägger dom till “ni får inte lämna depån utan långbyxor” det väntas rejäl kyla på nästa bergspass. Långtajts på, mat I magen och börja klättra. Jag har även tagit fram regnbyxorna så dom fanns lättåtkomliga om det skulle bli för kallt. På toppen är det kallt, blåsigt och lite regndroppar i luften så byxorna åker på. Men några hundra meter nedanför krönet åker dom av igen. Där var det redan varmare. Vi har nu passerat gränsen till Schweiz och har nu 1800 meter att klättra nerför på 2 mil av stigar. Låren klarar det rätt bra nu. Men fötterna ömmar lite av distansen nu.
När jag når depån vid Champec Lac är det mörkt igen. Klockan är 00:00. Jag bestämmer mig för en lite längre paus. Äter pasta dricker cola. Hämtar lite till. Men orkar inte äta upp. Sätter klockan på 20 minuter, lägger pannan på armarna på bordet och somnar ganska snart, trots oväsen och stök. När klockan piper sätter jag mig upp. Äter upp den kalla pastan, sveper colan. Sen sätter jag klockan på 5 minuter till. Pannan på armarna och slocknar direkt.
Kroppen är stel o kall när jag lämnar depåtältet. Jag går i raskt tempo, pressar lite extra med stavarna för att aktivera hela kroppen. Måste få upp värmen igen.
Nu är det bara tre “kullar” kvar av loppet. Det låter ju snabbt o lätt men varje kulle innehåller nog minst 800 höjdmeter uppför o nerför….
Första går faktiskt lätt. Jag passerar massor av löpare på väg upp. Nerför är stigen mjuk o slät så jag kan springa på lägre etapper. Längs ner består backen av 30-40 cm höga trappsteg. Jobbiga att kliva nerför men nu räknar man ju snabbt av metrarna….
In i depån tänkte jag kolla hur det gör för Mikael. Hur långt framför är han. Men… Det står ju att han precis kommit in i denna depån? Jag kollar runt i tältet, kollar vid toaletterna men ingen Mikael. Kollar min telefon igen och ser att jag sökt på mig själv…
Micke är 2 timmar före mig och har passerat toppen på nästa kulle redan. Jag känner mig nu fruktansvärt stark i benen och kollar hans tid för stigningen jag har framför mig. Sen sticker jag ut. Jag tror jag gör backen 20 minuter snabbare än honom.
Men det är lätt att tävla mot någon som inte vet om det…. och det var ju bara för att motivera mig själv en stund…
Nu passerar jag gränsen in till Frankrike igen och det känns riktigt bra. Man kan börja känna målet nu.
Nästa nerförsbacke går inte lika bra. Ojämn terräng med lösa stenar och besvärliga partier gör att det går långsamt nerför. Även om benen känns bra vågar jag inte lita på att dom kan parera oväntade händelser som en vickande sten. Och jag har rejäla branter alldeles bredvid stigen….
Nere i Vallorcine äter jag, läser och skickar lite meddelande. Tänker gå på toa men någon hade varit där innan kan man säga…. och lämnat imponerade mängder men inte träffat hålet…. Jag hoppar nog över det toastoppet…
Funderar på att sova lite igen. Men tänker att jag piggnar nog till nu när det är ljust igen. Och det är ju inte så långt kvar…. 19 km… Jag gissar på minst 4 timmar. Troligtvis närmare 5 till målet….
Jag lämnar depån. Stelbent och frusen igen. 4km vandring längs grusväg. Solen har gått upp sedan länge men inte nått ner i dalen. När vi kommer fram till bergväggen vi ska uppför når jag solen. Stoppar med en gång, för jäklar vad varmt det kommer bli. Av med jackan. In I ledet av trötta tävlande och vi börjar staka oss uppför. 1000 meter ska klättras. Det är varmt och dammigt i luften och jag är rejält andfådd. Var 5e meter tar jag några droppar vatten för att inte munnen ska klibba igen.
Jag ångrar beslutet att inte sova för nu börjar hjärnan spöka. Mindre synvillor och en känsla av overklighet. Drömmer jag? Stigen är inte bara full av medtävlare utan även vandrare o turister. Så här kan det ju inte vara på ett lopp. Jag måste drömma. Vattnet börjar ta slut. Börjar känna lite yrsel. Det borde komma en depå snart… annars kanske jag svimmar…
Efter en lång stund ser jag det vita tältet. In och får vatten. Låter dom snälla människorna fylla min ena vattenflaska med kall cola och jag sveper halva och fyller på igen.
Det är som att slå på en strömbrytare i huvudet och jag vaknar. Nu är det ju bara sista utförslöpningen kvar, sen kommer jag nå målet!
Jag lämnar depån och drar på nerför i intervaller. Passerar många löpare. Jag känner att fötterna gör ont men jag bryr mig inte. Låren känns nu fantastiskt starka.
Mitt nu rubbade lokalsinne och minnesbilder av kartan gör att det känns som jag springer fel. Alldeles för långt bort från stan. Ska stigen gå så här långt bort och sedan tillbaka? O jäklar vad långt det är ner till målet. Telefonen plingar av meddelanden. Folk följer min resa och väntar på målgång.
När jag till slut når ner till byn står Per där. Jag vill springa åt vänster för jag tror att det är dit vi ska men vi ska åt höger. Jag börjar springa och Per hakar på. Nu vill jag bara fram till Målportalen! Folket hejar fram mig. Jag ser här i var andra svenskar. Kommer ikapp några andra löpare strax innan mål och dom och deras vänner som ansluter är i vägen!
Sen är den där! Portalen jag sett framför mig i över 43 timmar. Dom ropar mitt namn och jag går i mål. Gött! Det är över!
Mitt resultat blir 43 timmar 38 minuter och 17 sekunder. Jag har sprungit över 17 mil. Genom tre olika länder och klättra över 10000 meter uppför och nerför. Jag har fått se två solnedgångar och två soluppgångar. Jag har oräkneliga gånger fått stanna bara för att titta en stund. Det finns något helt magiskt med bergen. Man kan flyga ner dit och få se bergen. Men för att uppleva dom behövs något mer….
Nu är frågan: Vad gör man när man dödat en dröm? Jag har länge sprungit och samlat erfarenheter för att nå hit. Nu då? Ska jag lägga av? Sluta på topp?
Nej. Självklart inte! Även om det inte finns någon stor tydlig dröm så finns det massor kvar att uppleva. Att springa i nya miljöer är ett fantastiskt sätt att uppleva nya platser. Och att ha vetskapen om vad kroppen klarar av är en sjukt skön känsla. Jag springer på ett tag till. O vem vet… Jag kanske skulle börja träna lite med……
