Hell är en tätort i Stjørdals kommun utanför Trondheim i Norge. Där arrangerar Hell Ultraløperklubb ett 24h på en bana som är nästan exakt 1 km. Norska Therese Falk satte där nytt nordiskt rekord på 24h med 254,846 km och nytt norskt rekord på 100 miles.
På startlinjen hittade vi också Matthias Köhler som gjorde sitt tredje 24h.
Vem är du, berätta lite kort om dig själv och hur du hittade ultralöpningen. Hur länge du sprungit osv.
Matthias heter jag och är en glad motionär på 49 år som gillar att springa och åka längdskidor. Jag bor i Karlskoga sedan 12 år tillbaka men kommer ursprungligen ifrån Tyskland.
Jag började med löpning när jag var 26 år gammal. Den tiden sprang jag bara 5 eller 10 km. Det gick bra i några år men sedan gjorde jag ett flera års uppehåll från löpningen. 2013 började jag träna igen och ett år senare sprang jag mitt första 6-timmars lopp i Borås. Då nådde jag både marathon- och ultradistans i ett och samma lopp. Därefter gick det ganska fort att jag blev fast i ”ultraträsket”. Fast tidigare hade jag sagt att aldrig någonsin kommer jag att springa längre än halvmarathon. Intressant hur tankesättet kan förändras.
Vad var det som gjorde du att du valde loppet i Norge?
Jag är fascinerad av den vackra naturen i Norge och gillar den friluftsmentaliteten som finns där.
Tidigare har jag åkt Birkebeinerrennet (Norges motsvarighet till Vasaloppet) och några andra långlopp i Norge. Har sprungit Oslo Marathon (2 gånger) och Polar Night Halfmarathon i Tromsø. Prövade ett motbackelöp, Fanaråken Opp. All denna upplevelser gav mersmak och jag blev sugen på ytterligare ett löpäventyr i vårt grannland.
Ifjol gick jag med i Hell Ultraløperklubb* som anordnade loppet. Då var det en självklarhet att jag ville vara med. Sedan är det två år sedan jag sprang ett 24-timmars lopp så det var dags igen. Även om det inte var något vackert terränglopp utan vi sprang på en 1 km lång asfaltsbana.
Gick allt enligt plan?
Det var 12 Hours in Heaven och 12 Hours in Hell kan man säga 😊 Hade tänkt att springa 3 varv och gå 1 varv, springa 3 varv osv. Men jag ändrade min strategi redan i början av loppet och sprang hela tiden i backyard-fart, ca. 7 km/timme. Hittade trevligt sällskap och hängde på eftersom kroppen kändes bra. Detta funkade som sagt i nästan exakt 12 timmar.
Efter jag hade ungefär sprungit två marathon började jag bli jättetrött. Jag somnade nästan medan jag joggade och rörde mig framåt. Hade slarvat lite med energiintaget och kände mig sliten. Tänkte till och med bryta loppet. Men jag kämpade vidare och kom tillbaka. Samtidigt visste jag att jag inte skulle klara 100 Miles. Jag ville dock åtminstone ha ett Survivor bältesspänne som man fick om man håller igång 24h och inte springer långsammare än 29 minuter per varv.
När jag mådde som sämst tänkte jag på norrmannen Simen Holvik och sitt imponerande rekord. I somras sprang han Norge på Langs, från Nordkapp till Lindesnes, en distans på 2550 km. Hela detta klarade han inom bara 26 dagar.
Du har sprungit många lopp på en kort tid, vad var det som fick dig att göra det?
Ja, det har blivit en hel del lopp hittills i år och framförallt i somras. Fick ihop 6 marathon och 6 ultror innan Hell 24h. Genomförde bl.a. 2 tuffa 50 Miles lopp med totalt 4000 respektive 5000 höjdmeter. Efter förra årets coronapaus med alla inställda eller framflyttade lopp hade jag en ganska fullspäckad kalender. Sedan var det intressant att testa vad kroppen egentligen klarar av och hur den reagerar på en högre belastning. Såklart fanns det tid för återhämtning emellan. Eftersom det inte blev så mycket kvalitetsträning i år försökte jag stimulera kroppen på olika sätt.
Har du några planer inför hösten?
Nu ska jag vila lite och träna bara lugnt i 2-3 veckor. I oktober väntar Växjö Marathon och kanske en Backyard Ultra. I november ska jag springa Uppsala Marathon och jag har faktiskt en startplats på Bislett 24h…
Vilken är din bästa ultrapryl som du helst inte klarar dig utan?
Skulle nog säga min löparväst Salomon Adv Skin Lab Hydro 12. Den har varit med på många av mina äventyr och känns superbekväm att springa med.
Vad är det bästa med (ultra)löpning?
Det bästa med ultralöpning är att få träffa så många ödmjuka och entusiastiska människor. Jag trivs verkligen mycket bra med ultrafamiljen som präglas av omsorg och tacksamhet. Man ser de andra löpare inte som motståndare utan man tävlar tillsammans mot ett gemensamt mål. Jag tror detta är ganska unikt inom idrotten.
Text: Sandra Lundqvist
Foto: Matthias Köhler