Här kommer en första krönika i en rad av krönikor, en text från en till en annan. En stafett, en ultrastafett.
Jag har alltid fascinerats av uthållighet, jag är envis och uthållig. Som ung tjej tävlade jag i distansritt. Där rider man långa sträckor, upp till 100 miles. Alltså som ultralöpning fast med häst. Med jämna mellanrum måste man dock stanna och vila. Hästen kontrolleras av veterinär, pulsen kontrolleras så den går ner och hästen travar upp framför veterinären för att se så den inte haltar och har ont någonstans. Man lyssnar och kontrollerar så magen arbetar och att hästen druckit. Efter det så stoppas tävlingstiden och det är en stunds vila innan loppet fortsätter.
Någon kontroll av ryttaren gjordes aldrig på den tiden. Oklart om det görs nuförtiden. Det här var ju 20 år sen.
I början tävlade jag på min häst som hette Rebell, han var en travhäst från början men var inte tillräckligt bra på det så han såldes som ridhäst. Rebell var duktig men de riktiga långdistanshästarna var (fullblods)araber. För att tävla i de högre klasserna sålde jag därför Rebell och köpte en arab vid namn Ohio. Ohio hade varit en galopphäst, men var klar med det och såldes nu som ridhäst.
Det var inte lätt att omskola en galopphäst till distanshäst. På galoppbanan står hästarna i en liten box vid start. Dörren öppnas och hästen ska kasta sig ut och springa så fort den bara kan under en kort sträcka. En sprinter helt enkelt.
En distanshäst ska lugnt trava iväg när starten går och hushålla med krafterna under en lång sträcka. Som en långdistanslöpare.
Det var nästan som att omskola en 100 meterslöpare till en ultralöpare. För det gäller ju att spara på krafterna, att inte gå ut för hårt.
Det var en kamp många gånger mellan mig och Ohio men till slut fick jag honom dit jag ville och vi kunde tom vinna ett par tävlingar.
Det är nu 18 år sen jag sålde Ohio och har jag ingen häst så får jag springa själv.
Ohio käkar grönt gräs på de evigt gröna ängarna och jag springer vidare på egen hand.
Imorgon startar jag Spartathlon. Då gäller det just att hushålla med krafterna, de ska räcka under 246 km men det gäller också att inte ta det för lugnt så man fastnar i “repet”. De första 8 milen ska göras under 9 timmar och 30 minuter, annars är det slut redan där.
Som tur är behöver jag inte trava upp framför en veterinär under tiden, inte heller kollas min puls och mina tarmljud. Men äta och dricka ska göra, så mycket jag kan. Tävlingstiden stoppas inte heller för vila utan den tickar igång kl 07 vid Akropolis och stoppas inte förrän (om) jag når fram till Statyn av Kung Leonidas i Sparta.
Sandra Lundqvist
Jag lämnar över stafettkrönikan till Frida Södermark. En stor inspiratör i mina ögon.