Ultrakrönika – Sofia Smedman

Hur långt är det möjligt att springa egentligen?

Fick äran att ta över stafett krönika efter Ida Nilsson, Ida som har tävlat internationellt och gjort helt fantastiska prestationer på stora och välkända tävlingar. Ska bli spännande att följa Idas resa tillbaka och hoppas verkligen att vi får se henne på distanser som 100 miles.

Kullamannen 100 miles 2017 var första gången jag körde en tävling som var längre än 90 km, hade kört Ultravasan året innan. 2016 var ett bra år, men hade knappt hållit på i mer än ett år så hade fruktansvärt dålig respekt för att ta hand om mig själv, vila och återhämtning, vad är det för något? Fullt ös bara, det gick ju så bra. Startade trots detta Kullamannen, det kändes som att jag höll på i en evighet, kom ingenstans, jag var trött och hade ont precis över allt. Min debut på 100 miles blev inte som jag hade tänkt mig men vilket inte är så konstigt med facit i hand.

Skador och skavanker gjorde så att jag till slut gav upp löpningen och gjorde annat under sommaren 2017, pendlade 18 mil varje dag vilket påverkade att den planerade träningen oftast uteblev pga försenade tåg. Är extremt ambitiös och la lite väl mycket tid på jobbet. Om man räknar på det var det omöjligt att få in tillräckligt med träning för att orka springa så långt som 100 miles. Men på något sätt tog jag mig i mål på Kullamannen, av ren vilja helt enkelt. Fullt fokus framåt, det fanns aldrig ett alternativ att kliva av trots att tårarna sprutade och jag var helt borta i huvudet. Det tog närmare 27 timmar den gången. Sakta har jag jobbat mig tillbaka och väntar spänt på vad 2020 kan erbjuda. I år blir första året där jag förhoppningsvis kommer genomför mer än ett 100 miles-lopp under en säsong.

Trodde länge att jag kunde göra allt samtidigt men förstår nu att prioritering är avgörande för att lyckas på så långa distanser. Ordentligt med löpning, många timmar måste in speciellt om man vill ha en trevlig resa hela vägen från start till mål. Oftast är jag nog inte den med flest timmar i benen på startlinjen. Har pendlat från Skövde till Jönköping varje dag, jobbat hårt, oftast blev det en – två timmar extra varje dag. Många gånger som jag var besviken över att dygnet bara består av 24 timmar. Frustration över att jag inte presterar på den nivån jag vill och inte får till den mängd jag skulle önska för att känna mig bekväm på startlinjen. Men nu är det andra bullar, dags att prioritera annorlunda. Börja planera, inte vara så spontan som jag varit. Mitt motto har varit att jag är glad för de passen som blir av, men samtidigt varit frustrerad över de pass jag har prioriterat bort.

Tog modet och sa upp mig från jobbet och flyttade med sambon till Östersund, det är nu resan börjar på riktigt. Hur stark kan jag bli och hur långt kan jag springa? Men jag bromsar lite och stannar på 100 miles, ska nu klura ut hur jag kan ta mig upp i toppen men samtidigt ha kul på vägen. För mig är varje tävling ett äventyr, en utmaning och en utvecklings möjlighet men i bakhuvudet så finns ett litet mål av prestation och förhoppningen om att jag kanske, kanske kan placera mig bra. Ingenting är omöjligt, då jag redan har lyckats med att bli bättre och snabbare på 100 miles trots en konstant tidsbrist. Kämpade med att hitta tillfällen för att få till träningen, som att hoppa av tåget tidigare och springa de sista 20 km till jobbet. När jag tog bilen stannade jag på vägen hem och utforskade nya stigar, allt går om man bara vill och har ett mål.

2020 ger jag mig på ett av världens största 100 miles tävling, en fin liten överraskning som fick starta det här året. Men nu lämnar jag över stafettkrönikan till ingen mindre än Kristin Berglund som kom tvåa på UTMB i somras, galet imponerande, ska bli spännande att läsa om hennes resa till toppen.