Ultrakrönika – Kerstin Rosenqvist

Ända sedan jag tog steget från asfalt till stig har jag flera gånger om året stuckit iväg på små och stora löparäventyr. Sörmlandsleden ligger nära till hands för min del och jag har spenderat otaliga timmar på dess fina stigar men när det finns tid tar jag mig gärna längre bort. Snowdonia i norra Wales är mitt absoluta favoritresmål, det är något fantastiskt vilt över bergen där samtidigt som de är lättillgängliga och deras låga höjder gör att man hinner med flera på samma dag. Att packa löparryggan med ett ombyte kläder, tandborste och en bra karta och springa i berg några dagar ger en härlig frihetskänsla! Man behöver förstås inte flyga iväg för att springa i berg och inte behöver man vänta tills det blir varmt igen heller, det kan vara minst lika fint i vinterförhållanden bara man är förberedd och har rätt utrustning med sig. Strunta i distans och fokusera på upplevelsen, många timmar ute ger bra träningseffekt ändå. Här kommer några ord om en tur som jag och min vän Laila gjorde på närmare håll för ett par år sedan.

Vad gör det väl att det redan har hunnit bli sen höst när det plötsligt finns ett par lediga dagar i kalendern och en god vän föreslår en tur till fjälls? Planen var att ta en tur på Rendalssölen i Norge och en på Fulufjäll strax söder om Idre så även om SMHI förutspådde snö dag två så åkte vi norrut med humöret på topp. Frukosten intogs i strandbrynet vid en spegelblank sjö ackompanjerad av en flock tranor som trumpetade oavbrutet, läckert!

Väl framme insåg vi att vi inte skulle behöva vänta på snön, den var redan på plats! Vi bytte shortsen mot långa tights och gav oss av uppför. Det som i vanliga fall är en stig bred som en motorväg blev plötsligt svår att följa i det tunna snötäcket och det blev lite sicksackande uppåt. Det är till en början lättlöpt med svag stigning men vi varvade löpning med gång upp till passet vid sjön Skardstjönna för att spara lite på krafterna. Eftersom vi hela tiden sprang i snö blev strumpor och skor snabbt blöta och när vi nådde sjön ökade vindstyrkan och därmed köldeffekten markant. Vi tog ett snabbt stopp och drog på oss ytterligare ett lager kläder. Jag var glad över allt jag plockat med mig, det fanns ytterligare en dunjacka och ett par underställsbyxor kvar i väskan om det skulle bli värre högre upp.

Leden upp till toppen var markerad med röda T och prickar på stenar men var svår att se i det hav av stenar som bredde ut sig framför oss. Vi siktade uppåt i ungefärlig riktning och som tur var kom vi på leden efter några hundra meter när det dök upp rösen. Trots att snön låg djupare på leden än utanför var det skönt att inte behöva orientera sig upp till toppen. Vi hade fullt sjå ändå att hålla oss på fötter på de snötäckta stenarna utan att trampa ner i hålrummen som gömde sig där i mellan. Bitvis nådde snön upp till halva vaderna och det blev en fin kombination av snöpulsning och backträning (som kändes av i mina muskler dagen efter). När vi nådde det sista passet blåste det rejält, sikten hade försvunnit sedan länge och det snöade. Leden till toppen gick inte att finna men jag lät Laila välja väg och hux flux var vi uppe vid toppröset. Den häftiga utsikten som utlovats fick jag vara utan, det var bara moln runt, över och under oss. Efter en snabb fotosession vände vi neråt. Dels var det ruggigt kallt på toppen, dels ville vi ogärna att våra spår från uppvägen skulle hinna blåsa igen. Det är så lätt att tappa orienteringen när man bara ser några meter framför sig och även om man alltid kommer ner så är det inte säkert att man kommer ner dit man vill…

Nu hittade vi ner utan problem och var snart nere vid passet och tillbaka på leden. Plötsligt gick allt så mycket lättare. Stenblocken kändes inte lika ojämna och hålen inte lika djupa när vi joggade utför. Fotograferandet på toppen hade resulterat i rejält frusna fingrar och det var skönt att få springa på och få upp värmen. Vi övergav vår ursprungliga plan att springa runt på västsidan från sjön efter en snabb titt på klockan, vi skulle inte hinna tillbaka innan det blev mörkt. På vägen ner gladde vi oss åt vår fina tur medan vi trippade över frusna och öppna fjällbäckar, över snöiga vidder och sista biten genom gles skog.
Natten spenderades i en stuga i Fulufjällsbyn. Redan när vi gick och la oss hade det börjat snöa och vi förberedde oss på ännu mer snöpulsning. Som tur var kom det inte särskilt mycket snö under natten men vi kortade ner vår rutt för säkerhets skull. Jag klädde mig varmt och drog på regnbyxorna vilket skulle visa sig vara ett bra val. Självklart började vi med att beundra Njupeskär, vattenfallet med störst fallhöjd i Sverige. Så läckert att man kan gå torrskodd hela vägen fram, sommar som vinter, men det kan blåsa ner sten och is i den starka vinden så det är klokt att hålla visst avstånd.

Vi fortsatte uppåt och över fallet och vek sen av mot Rörsjöstugorna. Bitvis är terrängen här uppe rätt knixig och nu när det var snö och is på stenarna tog vi det lugnt för att inte skada oss och bli fast på fjället. Vinden hade tilltagit och det snöade lätt. Väl framme vid Rörsjöarna kröp vi tacksamt in i en av de öppna stugorna och fyllde på med energi. Vinden piskade upp vågor på Storrörsjön och det var riktigt bistert. Det lockade att ta en extra sväng bort till Brottbäcken men det skulle innebära flera kilometer på öppet fjäll i ren motvind så vi avstod motvilligt. Istället vände vi tillbaka ner och fortsatte fallet runt. Vi njöt av att höra snön knarra under fötterna och bara låta benen rulla på de snälla utförslöporna som följde. Väl nere i skogen igen blev det markant varmare och snön låg så inbjudande på marken att jag inte kunde låta bli att göra en snöängel.

När vi packade in oss i bilen igen var vi båda fyllda av glädje och energi. Tänk vad man kan hinna vara med om på ett par dagars semester i slutet av oktober. Det behöver inte alltid vara så långa turer för att kännas som ett äventyr och vad kan väl vara bättre än att njuta av de första vinterdagarna på fjällen med en likasinnad och god vän?
Eftersom Laila är inte bara en duktig löpare utan också skriver väldigt fina texter är hon självklart den jag vill lämna över stafettpinnen till!