Natten har omfamnat mig och mörkret är totalt. Stigen som jag sprungit längs är spårlöst borta så jag stannar till. Jag låter pannlampans sken glida runt i en halvbåge framför mig. Ljuskäglan kastar en lång skugga bakom ett träkors på en liten höjd bara ett stenkast bort. Fantasin rusar iväg och jag ryser till – jag är i Rumänien och springer i klassisk Dracula terräng – och tänk om – tänk om det är mitt namn som står på det där korset.
Den där natten i Rumänien lämnade flera tunga minnen – som mötet med en brunbjörnshona med unge på en meters håll. Till skillnad från många andra reagerade jag med lycka! Äntligen fick jag möta en livs levande björn och dessutom på nära håll! Jag sprang en god stund och bara log och njöt av händelsen. Så otroligt coolt!
Få upplevelser i löparskorna kan också mäta sig just med natten i Rumänien under Transylvaien Trail Travers – det är så gott som omöjligt att inte återvända dit i tankarna. Och då är det ibland döden jag tänker på. Jag kommer på väg ner från fjället mot kontrollen i Pestera då jag plötsligt inte är ensam – jag är omringad. De är fem stycken och de visar alla hela tandgarnityret och morrar kraftfullt. Hotfulla, aggressiva och inställda på att döda. Jag är ingen hundmänniska men de visar tydligt vilken intention de har. Rädsla och dödsångest – tankarna snurrar om vad som var osagt till de nära och kära. Jag är helt övertygad om att hade jag inte fått hjälp av tillrusande funktionärer som kom springande från kontrollen några hundratals meter bort, så hade jag inte suttit här och skrivit de här raderna idag.
De nattliga minnena är också de som oftast lämnat störst eftermäle. Som gryningen under Tenerife Blue Trail där banan gått oförtrutet uppåt genom hela natten. Det har lutat mer eller mindre uppåt hela vägen från Los Christianos på södra sidan av Teneriffa sedan starten. Långa sträckor sprang vi igenom en fin tallskog och natten hade varit lugn och ljum. Sen – med perfekt timing – då solen kikade fram för en ny dag – så kom vi upp över kraterkanten. En iskall vind slog emot oss och från att ha varit lagom varm och behaglig frös jag plötsligt som en hund! Med vinden i bröstet blev jag nedkyld på några få minuter – men stunden var magisk. Rakt framför oss mitt i kratern, glöder mäktiga Tejde med snö på toppen i solens första strålar. Många är ögonblicken som är överväldigande när man springer långa tävlingar och tar sig in och ut ur nätter.
Och magiska nätter har jag haft några stycken av. Som när starten gick första gången jag sprang TGC på Gran Canaria. Starten gick vid midnatt och tog oss längs sandstranden mot fyren i Faro – på vänster sida brusade bränningarna mot en osynlig strand från ett kolsvart hav. Framför mig guppade de röda pannlamporna från löpare snabbare än mig och vände jag mig om var det ett hav av vita och gula pannlampor som tillsynes också var mitt i vågarna där de vaggade upp och ner.
Att komma upp till fyren på Kullen mitt i natten under Kullamannen 2019 är också ett magiskt löparminne. Regnet är kallt och krypande och dimman kommer tassande in från havet. Fyrens ljusstrålar skär som en kniv genom mörker och dimma. Det är en magisk syn, går inte att beskriva med ord, men det är en på miljonen av syner och jag kan inte ta ögonen från skådespelet när fyrlampan vrider runt runt i natten och samma känsla som sjömannen måste ha när han är vill på ett stormigt hav och fyrens räddande ljus dyker upp vid horisonten – den känslan känner också jag när jag trampar uppför fyrbacken!
Sen var det den där gången när jag gjorde ett klassiskt misstag och tryckte i mig jordens största bananasplitt kvällen före starten i High Coast Ultra. Uppväxt i mitt tidevarv tar det emot att lämna mat, så har man beställt får man vackert äta. Jag åt så mycket så att när jag var klar kunde jag inte längre räta på mig pga buksmärtor. När jag sedan skulle åka till starten några timmar senare var jag fortfarande inte upprätad. Efter bara dryga 20 kilometer in i loppet hade döden kommit som en befrielse. Det var längs en mer eller mindre trafikerad asfaltväg – bilarna kom med jämna mellanrum. Jag stod på alla fyra i diket och kräktes samtidigt som diarrén sprutade ur baken och mensblodet rann längs benet. Förnedringen var total. Det är sånt man kanske inte pratar så ofta om.. Jobbigt läge! Men jo då! Jag reste mig och sprang så småningom i mål på en hedersam andra placering.
CCC 2010 i Chamonix var en katastrof ur vädersynpunkt. Vi sprang många av de 19 timmarna som tävlingen tog i regn, hällregn, hård vind, dimma och snöfall. Förhållanden var så dåliga och så farliga att arrangörerna ur säkerhetssynpunkt valde att bryta tävlingen. Jag och Krister som sprungit tillsammans hela tiden hade dock hunnit passera sista dalkontrollen och var lyckligt ovetande om att tävlingen var bruten. Uppe på högfjället ovanför Chamonix var det nästan whiteout och stigen var helt borta då det regnade så kraftigt att vattnet bara flödade överallt ner efter bergssidan. Vi såg flera löpare som irrade omkring tillsynes panikslagna och arrangörer som förtvivlat försökte bemästra situationen att ta hand om nedfrusna löpare. Vi strävade dock på framåt oförtrutet och fram mot halv 5 på morgonen kom vi så in på Chamonix’s gator. Målgången som man fantiserat om – med musik, pompa och ståt och jublande människor var enbart 3 äldre damer som tittade på oss från under sina paraplyer och när vi väl tog oss in under målportalen möttes vi av en arrangör som anklagade oss för att åkt buss sista biten.
Antiklimaxet var totalt och jag blev fly förbannad.
Och så var det tävlingen som jag bad till högre makter och fick omgående avslag på min ödmjuka bön. UTMR 2017 är kanske en av de tuffaste tävlingarna jag ställt mig på startlinjen till. Förutom att jag var vilse i ett av passen i snöfall och total whiteout mitt i ett åskoväder så tog orken slut. Helt slut. Motbackarna var till synes oändliga och på toppen av en av de allra längsta stod hon – Madonna statyn. Jag böjde fromt på nacken och bad tyst att hon skulle hjälpa mig med styrka och mod. Dimman svepte in toppen och jag följde den enda stigen jag såg – fem minuter senare stod jag så återigen vid foten av den sista branten och insåg att jag sprungit ner på samma sida jag kommit ifrån. Långt finger på den!
Ännu en tävling som lämnar starka minnen är när jag sprang runt runt under Bislett stadion i 48 timmar. Känslan var helt främmande och omöjlig att ta in. Ska jag springa på en 545 meters bana i TVÅ HELA dygn? En röst i mitt huvud sa mig att det var omöjligt – en annan sa att då måste du göra det! Och vilken resa det blev. Jag letade efter säkerhetsbälte att spänna fast mig med för att springa säkert, jag letade efter blinkers för att kunna springa om, jag hallucinerade om salladspåsar och fick tunnelseende, men framför allt lärde jag mig att inte lite på mig själv. Vilka lögner munnen uttalar när kroppen vill vila och försöker lura supporten! Jag fattade förnuftsmässigt att det var svepskäl och hitte på för att för sitta en kort stund. ”Jag behöver byta skor”, ”jag har fått skavsår av bhtoppen” och ”tröjan är kall och blöt”. Just keep going Laila – it is all lies! Jag var besviken efteråt – inte så mycket på resultatet som på mig själv! Känslan av att ha svikit inte bara mig själv utan också supporten gnager mig fortfarande om jag tänker på det.
Och på tal om support så skulle jag vilja påstå att många ultratävlingar jag gjort har skillnaden mellan framgång och fiasko varit just supporten. Att ha någon som tar vid där du själv tar slut mentalt är ovärderligt och det har hänt mer än en gång att jag redan innan kontrollen bestämt mig för att bryta och ändå funnit mig själv vara på väg ut på banan igen! Inte på grund av mitt eget pannben utan på grund av supportens lirkande, lurande och bestämdhet. Jag kallar det att utnyttja någon annans pannben när man inget eget har. Och visst är det skönt att slippa ta egna beslut när orken och energinivåerna är låga?
För att inte tala om hur svårt det kan vara att supporta – fast otroligt roligt! Det var före gps-trackerns förlovade tidsålder då det var omöjligt att veta vart tävlande var någonstans på banan – Krister sprang Grand Union Canal Race 145 miles. Efter ett långt, blött och kallt dygn på löpandes fot, där jag senast såg honom yr och trött och jag var tvungen att skicka ut honom på banan igen i råkyla och dimma längs kanalen, ringer han mig strax efter soluppgång och frågar: ”Vart är jag?”
Minnesbilder från loppen som jag gjort kommer ibland upp i mitt huvud – som pärlor på ett radband vårdar jag dem alla ömt. Det finns inget lopp jag ångar att jag startat – det finns dock många jag skulle vilja springa. Och ju längre, fler höjdmeter och ju värre de ter sig på papperet – desto intressantare blir de. Omöjliga utmaningar – mentala och fysiska – i löparskor – keep ’em coming.
Jag vill skicka stafettpinnen vidare till Per Kullamannen Sjögren – en fantastisk människa – en förebild och eldsjäl! Han och hans team gör alltid allt och lite till för oss löpare. Både Kullamannen 100 miles och Transylvanien Trail Travers har jag Per att tacka för de oförglömliga minnena och upplevelserna.
Nu vill jag ha en inblick i ”den andra sidan”.
Foto: Privat